Simply kat

Hellre frågvis än ovetande.

Jag kommer aldrig kunna föda barn

Publicerad 2013-09-08 16:42:00 i

Det var en vacker sensommardag i augusti, solen sken och små, vita moln prydde den blå himlen. På radion spelades Mando Diaos "Strövtåg i hembygden" och klockan var strax före 12, snart lunchdags. Men än var allt fridfullt och lugnt. Klockan blev 11.51 och jag hörde ett barnskrik sedan någon som skrek "Kolla fötterna! Vilka stora fötter!", sedan fick jag honom i mina armar. Den 8:e augusti, en dag att minnas, Loves födelsedag.
 
Den första augusti var Love beräknad att komma. Jag tippade på 3:e augusti eftersom det är pappa Severins födelsedag. Ingenting hände. Den enda ankomst jag kunde glädjas åt den dagen var att min mamma och lillebror Thomas kom på besök. De var nästan lika efterlängtade som barnet i min mage. Med sig i bagaget hade de solen, mycket uppskattat efter flera dagars ihärdigt regnande. Jag bakade tårta åt pappan i familjen och bjöd såklart på hans favoritmat.
 
Dagen efter kom Severins syster hela vägen från Kongo för att få träffa det väntade tillskottet. Vi bestämde oss för att åka ut till First Camp i Luleå för att äta på Kajen eftersom min storebror drev restaurangen den här sommaren och det var sista dagen han hade öppet. Jag kände mig lycklig. Alla var samlade, solen sken och alla var glada. Till och med svägerskan gjorde oss sällskap. Sommaren hade äntligen kommit tillbaka och jag sa vid ett tillfälle att det kändes som att det var min första semesterdag, jag kunde äntligen slappna av. 
 
Efter maten strosade vi sakta till lekplatsen så att Milian skulle få leka av sig lite. STOPP! Något hände, hade jag fått mens? När det började rinna längs med benen förstod jag vad det var. Vattnet hade gått. Jag flyttades ut till dikeskanten och stod i godan ro och ringde förlossningen och pappa. Sambon rusade iväg för att hämta bilen, mamma rusade iväg för att hämta en dyna för mig att sitta på. Vi andra skrattade nog mest bara. Allt kändes som en dålig svensk sommarkomedi. Strax därpå var vi på väg till förlossningen i tre bilar! Jag skrev en packlista åt mamma och efter lite hönsyra på parkeringen kunde jag och Severin ta oss in på akutmottagningen. Därifrån fick jag åka rullstol till förlossningen.
 
Inne på förlossningen visade kurvorna att allting var bra med både mig och barnet men några värkar kände jag inte av. Vi valde dock att stanna kvar över natten och fick ett rum på BB. Det blev lite som en hotellnatt och det var ganska skönt att få vara bara jag och Severin. Jag vet inte när det hände sist! Dagen efter körde vi en ny kurva men fortfarande ingen aktivitet. Vi gick en lång promenad i solskenet och pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi hoppades på att få igång lite värkar. Vid lunchtid hade fortfarande ingenting hänt så vi åkte hem till blivande storebror och våra besökare. Severin stannade hemma över natten, övertygad om att det skulle ske natten till tisdag. Värkar satte igång och jag sov med TENS-apparaten på. 
 
Tisdag förmiddag. Jag, Severin och hans syster åkte in för ännu en kontroll. En värk registrerades under hela kurvan och vi fick åka hem igen... Därefter bestämde jag och Severin att det var bättre att han åkte och jobbade än att gå hemma och trampa. Vi visste ju att hans få veckors arbete hade kommit olägligt men var ändå otroligt viktiga. Jag kände mig trygg med de människor jag hade omkring mig och visste att jag kunde ringa hem honom om jag ville. 
 
Onsdag förmiddag. Jag och mamma åkte in för ännu en kontroll. Inga värkar, inget vatten. Barnmorskan som arbetade bestämde att det var dags att sätta igång mig. Det var även hon som hade kört kurvan dagen innan och jag kände enormt förtroende för henne. Rapp och bestämd, inga krusiduller! Jag fick tabletter och sakta men säkert satte värkarbetet igång. Jag och mamma tillbringade dagen med att promenera, prata, fika, äta och bara umgås. Timmar som jag uppskattar otroligt mycket, även om de gick långsamt. Vid 21 på kvällen bytte min väninna av mamma, samtidigt som det var personalbyte. Mamma fick åka hem till det viktigaste jag har, Milian. Jag sa till den nya barnmorskan att hon skulle se till att jag fick föda barn under hennes skift. Hon tog hål på mina hinnor och vi började lite mer aggressivt sätta fart på värkarna. Sara, min väninna, var ett underbart stöd och var aktiv hela tiden. Vi arbetade tillsammans genom värkarna och jag kände verkligen att jag gjorde allt i min makt för att få ut mitt barn. Jag andades, sökte fokus, försökte få kroppen att slappna av. Tog mig igenom värk efter värk tillsammans med Sara. Lustgas funkade inte så ett tag fick jag köra TENS. Den fungerade bra men störde mätningarna av barnet så istället fick jag akupunktur. Akupunkturen hjälpte också ett tag men fram emot 3 på natten började jag känna att allt var ganska jobbigt. Jag fick anstränga mig för att komma ihåg vilka som var i rummet och till slut svarade jag inte på tilltal. Jag tyckte mest jag fick ligga i sängen och få en massa våldsamma behandlingar i underlivet. Jag minns att jag skrek "MUTTAN" flera gånger, ett ord jag väldigt sällan använder annars. Smärtan satt annars hela tiden i ryggen och bak mot ändtarmen. Samma som med Milian men ändå hade jag en helt annan kontroll den här gången. Andra saker som jag minns är att jag under TENS- och akupunkturfasen satt mycket upp på en hård stol. Sara fick sitta på golvet och stryka mig på mina bortdomnade vader alternativt trycka mig hårt i svanken. Ett tag fick jag trycka min panna hårt mot hennes hand. Hennes hand var Severins panna, ett sätt för mig att få ha honom där. När smärtan var som värst kände jag ibland att jag var Milian. Det lustiga är att Sara då även hade sett Milian i mina ansiktsuttryck.
 
Runt 5 på morgonen sa barnmorskan att hon respekterat min önskan tillräckligt länge och nu ville ge mig EDA för de höll på att "tappa mig". Jag gick med på det och kände att om så bara 5-minters smärtlindring skulle vara skönt. När läkarna kom var jag öppen 7 cm och där hade jag tydligen trampat länge. När de sedan skulle lägga blockaden hade jag öppnat mig 10cm och ett hopp drog genom rummet. De avvaktade 30 minuter men sedan lade de en blockad i alla fall. Det krävdes två läkare och flera försök innan de fick den på plats. Jobbigt för mig men när bedövningen väl satte in så återvände livet. Allt fick färg igen samtidigt som solen skickade in sina första strålar i rummet. Det glittrade i personalens hår och jag kunde andas. Jag kunde prata, jag kunde äta och jag kunde stå. 4 timmar till på stående fot, gungandes till Kultirations svenska reggae, försökte jag med all min kraft få min kropp att trycka ner mitt barn. "Harmoni" av Kultiration (sök på Spotify) kom att spela stor roll under min förlossning och det var många små fraser som kändes så passande där jag stod och gungade:
 
Harmoni. Det är vad vi kan leva i...Med tålamod och acceptans. För vi är alla på väg någonstans. Till Kärlek
Så vem blockerar vägen, min vän, till friheten? Bara du har de verktygen.
Lotusblomman, det är dags att börja blomma...För vem du än är. Frihet eller fångenskap, vad vill du bevara.
Har du bestämt dig för hur du vill ha det (hahahaha)
Välkommen till verkligheten.
Kärlek och respekt innan vi förblöder (haha igen)
Ingen blockerar vägen, min vän, till friheten.
Bara vi har de verktygen.
 
 En lycklig tjej med lite EDA i kroppen.
 
När jag gungat i ungefär 4 timmar sa jag till Sara att jag inte ville "försvinna" igen och få panik. Det var viktigare för mig att få se mitt barn komma till världen, jag ville inte riskera ett snitt under narkos. Strax därefter kom personalen in och sa att vi måste hitta ett slut. Två läkare kom in och bedömde att det var snitt som gällde. Bebisen stod fast i mitt bäcken på samma ställe som Milian och de kände att värkarna inte tryckte ner. Jag blev väldigt besviken och efter många tårar gav jag besked att det ändå var ok. Det viktigaste var ju att få se mitt barn komma till världen, något jag missade när Milian kom. Jag rullades iväg till operation och på radion spelades Stiftelsens "Vart jag än går": 
 
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går

Du vilar här på mitt bröst
För mig är du livet.
 
Passande och så sant.
 
På operationsbordet fick jag panik. Jag skulle vara vaken under en operation som skulle ta ungefär en timme. De skulle skära i mig och jag skulle känna i det även om det inte skulle göra ont. Minnen från en bekant som har berättat dåliga minnen om det här dök upp. Jag skulle känna dem gräva i mig. Jag fick svårt att andas men Sara fanns där och höll mig i handen, tittade mig i ögonen. Operationssalen var full med kvinnor och på något sätt kändes det lite kul. När läkarna väl skulle sätta igång att skära blev det jobbigt att höra dem diskutera, så jag bad gänget sjunga en sång. Efter lite skratt fick vi i alla fall igång radion och Lady Gaga spelades på högsta volym. Ungen kan ju inte födas till Lady Gaga tänkte jag och skrattade. Det var i alla fall skönt att få lyssna till musik istället för läkarna. Efter en stund började jag känna smärta och vi insåg att bedövningen inte tagit ordentligt. En manlig läkare kallades in som direkt ville söva mig. Jag protesterade. I helvete heller att jag skulle missa det här! Så vi körde på ändå, smärtan var inte värre än en värk tänkte jag. Och det var faktiskt inte så läskigt att känna läkarna klippa, dra och böka omkring. Solen sken ju utanför fönstret och paniken hade lagt sig. Jag påminde Sara om att jag långt idigare sagt till henne att barnet skulle vara ute före 12. Strax därpå sa min underbara barnmorska till Sara att förbereda kameran. Sedan hörde jag ett vad jag tyckte "Men hej gumman". Och sedan höga rop "Kolla fötterna, kolla fötterna!". Klockan var 11.51 och en underbart nyfödd liten pojke lades på mitt bröst. På radion spelades Mando Diaos "Strövtåg i hembygden". Jag kunde inte andas, vilken känsla.
 
Välkommen till världen älskade Love. 4900gram och 56cm kärlek.
 
Love fick följa med Sara och de tillbringade hans första timmar tillsammans. De har på den tiden skaffat många hemligheter och jag hoppas att de fått ett band som håller livet ut. Jag fick ligga på uppvaket i flera timmar efter ett långt och tröttsamt ihop-pusslande av min mage. Nere på BB möttes jag sedan av min gråtande mamma, en fantastisk Sara och världens bästa Love. På kvällen kom min pappa. Dagen efter kom pappan och en stolt storebror på besök.
 
En stolt pappa.
 
 En lycklig familj.
 

Innan jag blev gravid första gången visste jag inte hur viktigt det var för mig att få föda mina barn på naturlig väg. När Milian låg i magen var det självklart att han skulle födas av mig, av min urkraft. Tyvärr blev det inte så och jag var otroligt besviken på personalen och deras dåliga stöd. Framförallt var jag besviken på mig själv. Vad hade jag gjort för fel? Jag förtjänade inte att leva och jag förtjänade inte att vara mamma. Jag hade inte lyckats sätta mitt eget barn till världen. Jag har ältat och ältat och ältat. Det gjorde även att jag gav mig fan på att föda nästa barn på naturlig väg. Jag läste böcker, jag tränade andning, jag gick igenom mina egna styrkor och svagheter. Jag var redo. Tyvärr gick det inte den här gången heller. Men nu vet jag att det inte var mitt fel. Jag hade ett fantastiskt stöd från Sara, personal, mamma och från mig själv. Därefter fick jag en otroligt fin tid på BB. Läkarna säger att Love inte skulle kommit ut utan att sätta hälsan till. Mitt bäcken vill helt enkelt inte släppa ut mina stora guldklimpar. Och det är ok. Jag kommer aldrig kunna föda barn, men det är ok. Att se Love komma till världen är den vackraste upplevelsen jag har haft.
Kommentarer (2)

barnet som försvann

Publicerad 2013-01-23 11:17:05 i

Förra veckan tog jag Milian till frisören. Alla tre i familjen älskade verkligen hans långa, busiga lockar men det var så mjukt, slitet och ojämnt så det var dags att bli av med "babyhullet". Det slutade med att jag fick en kille, en grabb, en tuffing, en cooling, en stor kille. Mitt barn är försvunnet och jag tycker inte om det. Jag märker att både mitt (tyvärr) och andras bemötande har förändrats. Det är otroligt att man ska behandlas olika på grund av sin frisyr (sina kläder, sitt kön, sin färg osv.). Han är ju fortfarande samma fina busfrö men tydligen inte längre ett barn utan en kille. Ni vet en sån där som inte ska leka med dockor utan bara panga med bilar. Skönt att han inte är ny på dagis och att alla redan känner honom och vet vem han är. Första dagishämtningen av nyklippt son kom han och mötte mig med en lila kjol och hade precis lekt med Pippis hus. Kanske blev det inte så illa i alla fall. Men håret ska få växa ut igen för min son, han är ett barn.
 
 
 
Kommentarer (6)

att alltid vara barn

Publicerad 2012-11-13 07:58:40 i

När jag var liten så hade jag en föreställning om hur vuxet det var att vara vuxen och hur tråkigt det var. Detta är nog tankar som de flesta barn tänker. Så växte jag upp och blev vuxen och insåg att det inte als var tråkigt och att man aldrig blir riktigt vuxen. Känslorna är alltid äkta och de är alltid ett barns känslor. Känslor är stora och det är de vi lever på. Vad annars skulle vi vara? En vuxen har lärt sig att kapsla in dem och kanske inte leva ut dem fullt så fysiskt som ett barn. Bra eller dåligt?
 
Vattenpölarna har torkat till krispiga, vita fläckar. Jag  hör hur det frasar under foten och jag inser att jag har styrt mina steg till isfäckarna, bara för att få höra det där ljudet. Barnet i mig styr tvångsmässigt och jag bara måste, måste få trampa. Höra hur isen spricker, känna hur isen spricker. Besvikelsen när en traktor kör sönder fläcken framför mig. Känslorna är alltid äkta och de är alltid ett barns känslor.
 
Kommentarer (0)

Testar blogga från mobilen

Publicerad 2012-11-09 08:44:00 i

Tycker det är ganska jobbigt att skriva på mobilen men samtidigt sitter jag vid datorn så sällan så det blir glest mellan inläggen. Det här var ju ganska ok.

 

Kommentarer (0)

ett stycke busunge

Publicerad 2012-11-08 20:11:11 i

Milian har kommit på att han kan säga nej och att han kan protestera om han inte får som han vill. Inget konstigt med det och en viljestark unge är jag glad för. Igår frågade dagis Milians pappa om Milian börjar storgnälla när han inte får som han vill hemma, för så gör han tydligen på dagis. Anledningen till att detta kom upp var tydligen på grund av att Milian inte fick en smörgås när något annat barn fick det. Milian var mycket upprörd när jag kom hem igår och försökte berätta vad som hänt med mycket bestämd röst och bannande finger. Inatt drömde han mardrömmar. 
 
Så imorse fick jag chans att höra mig för med personalen på dagis och de berättade samma sak, att han blir väldigt upprörd när han inte får som han vill. Jag sa att jag hoppas att han inte är allt för jobbig för dem. Varpå fröken svarade att "Ja, alla barn är ju olika och det får vi acceptera. Det är så det är och det är så det ska vara." På något sätt kändes inte det svaret tillfredsställande. Vad tycker ni? Vad säger det egentligen?
 
Det första Milian gjorde efter dagis idag, var att berätta om smörgåsen. Något litet för en vuxen kan vara så stort för ett barn. 
 
 
Kommentarer (2)

hemmafru

Publicerad 2012-11-05 10:41:05 i

Har haft en underbar helg hemma med son och sambo. Vi har gjort så gott som ingenting men bara att få vistas tillsammans i lugn och ro utan måsten har varit så skönt. Milian  kan numera sysselsätta sig själv och jag kan koncentrera mig på annat samtidigt som vi är i samma rum och har sällskap av varandra.
 
När jag gick på gymnasiet hade jag en väldigt fin vän. Jag minns honom med värme även om vår kontakt idag är begränsad till någon kommentar på facebook ibland då och då. Vi umgicks ofta men sysslade med olika saker i samma rum. Jag kunde ringa honom och kolla om vi kunde vara ensamma tillsammans en stund. Det är värdefullt att kunna trivas i varandras sällskap utan att prata med varandra. Nu pratar ju i och för sig min son från första vakna andetaget till sista djupa sucken innan han somnar, men han kräver inte alltid svar.
 
Min mamma är på Zanzibar, det är hennes sista dag idag men hennes vistelse där har väckt mycket till liv inom mig. Jag längtar tillbaka så innerligt. Jag har varit där en si sådär 3-4 gånger. Den längsta vistelsen har varit 3 månader och då skapades relationer som håller än idag trots att vi inte har träffats sedan 2009. Mamma har träffat de här personerna. Hon har fått vistas i deras närhet, prata med dem och umgåtts. Hon har sett hur de ser ut idag. Jag längtar tills hon kommer hem så jag får se bilder och filmer och höra berättelser. Jag längtar tills jag kan åka dit igen, det är hemma. Här är också hemma, jag valde tryggheten före ovisshet och äventyr. Jag valde rätt men det finns mycket jag önskar att jag hade kunnat ta del av ändå.
 
Där kan jag se att jag hade haft mitt barn kring mig dagarna i ända, jag hade inte behövt lämna in honom på dagis för att kunna arbeta av mina kontorstimmar. Jag trivs med att ha mitt barn runt omkring mig och jag har svårt att tänka mig en framtid då pedagoger får påverka honom mer än jag. Då pedagoger får ägna mer tid med honom än jag. Den dagen kommer. 
Kommentarer (0)

sitter på höga hästar

Publicerad 2012-10-10 20:08:27 i

Jag befinner mig i en situation på jobbet där det just nu blir väldigt tydligt vem som sitter högt respektive lågt i pyramiden. Och då blir jag så glad över att mina chefer är som de är. De har samma syn på människor som jag har, alla är vi människor. Herregud det är bara människor. Man är inte viktigare än någon annan bara för att man har en högre position i ett företag eller i samhället. Man är inte bättre än någon annan bara för att man har fler papperslappar i plånboken.
 
En del av min uppgift på arbetet är att ta emot besökare. Ofta är det företag som kommer och ofta kommer de högsta cheferna. Jag är aldrig så brydd i att kolla deltagarlistan utan pratar lika med alla. Jag skojar, jag småsvamlar och ställer frågor när jag är nyfiken. Idag hade jag en presentation på engelska och skulle översätta    "vanity free design" till svenska. Det stod still i hjärnkontoret och jag sa det som dök upp "osexig design"! Under resten av besöket kom ordet "sexig" upp både från mig och besökarna. Detta bland de svenska toppcheferna på ett stort företag som finns i 31 länder. So what? Vi hade trevligt och det är väl det som räknas.
Kommentarer (0)

våga bära barn

Publicerad 2012-10-08 21:22:16 i

Min sambo är sjukskriven och ska göra så lite som möjligt med kroppen. När han i slutet på förra veckan kom till dagis för att hämta vår busunge fick han således hjälp av fröknarna att klä på den lille. Sedan fick han förmaningar om att Milian kunde gå själv och inte behövde bäras. So far, so good. 
 
Idag när jag kom till dagis för att lämna Milian så gjorde jag på vanligt vis. Jag bar honom från bilen in till avdelningen och på vägen fick jag mig en kram och en puss. Väl på plats berättade fröken om ovanstående händelse, det var hon som hade "skämt bort" min sambo. Sedan påpekade hon att hon såg att jag bar på Milian när vi kom, och någon mening tidigare förklarade hon att Milian kan gå själv. Jag var snabb med att urskuldande förklara att jo, jag bär ju på honom den lilla biten för att det är mysigt. Det är ett mysigt sätt att säga hejdå på och för mig det enda sättet. Så fort sonen får av sig skorna rusar han in i lekrummet och har inte tid med något hejdå. Men den lilla biten från bilen till dagis har han tid. Han har tid att kramas, pussas och få tanka lite närhet. Jag får tid att tanka energi och kärlek som sedan håller mig igång hela dagen. 
 
Vi tycker väldigt mycket om hans fröken och hon är en varm och go människa. Men varför påpeka att jag bär mitt barn och göra det till något negativt? Jag VET att han kan gå och inte en enda gång har han velat bli buren för att han inte orkar/vill gå själv. Och varför i hela världen ska jag urskulda mig lite skamset? Vad är det för fasoner på mig?
 
Jag bär bäst vi vill. Det ger kroppskontakt, det ger ögonkontakt, det ger trygghet, kärlek och energi. Det ger Milian chansen att leka lite med mitt hår eller stryka mig på kinden. Det ger honom möjlighet att busa lite genom att peta mig i näsan eller stoppa in ett finger i ögat. Det ger mig möjlighet att borra in näsan i hans kind och ge honom hans dagliga dos av tusen pussar.
 
Jag vill bära.
Kommentarer (1)

memory lane

Publicerad 2012-09-18 21:52:01 i

Står och spanar ut genom köksfönstret och tänker att det skulle ju vara ganska trevligt om en älg stod där och tittade på mig. Det står ingen älg där men jag drar mig till minnes en tidig morgon i Tanzania. 
 
Jag var iväg som färdledare på safari och kvällen innan hade vi checkat in på ett hotell vid Ngorongorokratern. Tidigt på morgonen vaknar jag av något konstigt ljud som jag inte kan leta fram i minnesbanken. Jag ligger och lyssnar en stund i mörkret och kan härleda ljudet till mitt fönster. Jag trippar ljudlöst upp och drar försiktigt bort draperiet från fönstret som går från golv till tak. Jag spanar ut i mörkret och ser några bufflar bara någon meter bort. De står och idislar och äter i lugnan ro. Det är ljudet från deras tuggande och råmande jag hört. Lite mäktigt tyckte jag. Men så hör jag ljudet ännu närmare och tittar ner. Där står en buffel precis intill mitt fönster och spanar på mig. "Ops!" tänker jag och slänger snabbt armarna över mina nakna bröst. Vilken reaktion. Jag inser fort att bufflarna inte är så brydda i om jag är naken eller ej och betraktar dem länge. Det var så hisnande att stå där med bara lite glas emellan oss.
 
Kvällen därpå tror jag att jag ska mista livet när jag hör ett lejon stryka mot tältduken. Men det är en helt annan historia.
 
 
Kommentarer (0)

skrik, svett och tårar

Publicerad 2012-09-07 22:34:00 i

Idag skriver Lady Dahmer om hur hon tampas med skrikande barn och oförskämda medresenärer på bussen. Svettpärlor började tränga ut ur varenda por och jag kände hur tårar brände bakom ögonlocken när jag läste hennes inlägg. Jag är verkligen inte stresstålig och skulle för allt i världen inte vilja befinna mig i hennes situation. Styrkekramar till dig LD.
 
För en tid sedan skrev Vilda barn: (klicka på länken, det är en så otroligt vacker bild där): 
"Tidigare hände det ibland att jag kunde känna mig väldigt stressad när han blev arg eller grät i olika situationer, som t.ex. när något inte blev som han hade tänkt sig det, eller när han ville ha något han inte fick. Sen insåg jag att han ju faktiskt inte riktade sin ilska mot mig, och jag bestämde mig för att sluta ta det personligt. Det var väldigt befriande att istället för att försöka få honom att känna annorlunda istället bara lyssna och bekräfta att "ja, det var tråkigt att det inte blev så." Och ta sig tid till att prata om känslorna och besvikelsen."
 
Hennes inlägg fick mig att reflektera över något som jag aldrig tänkt på tidigare. Mitt barn riktar inte heller sin ilska mot mig. Han kan bli arg och ledsen över något som han inte får eller kan. Men istället för att börja bråka med mig om det så låter han sig gärna tröstas. Och tröstar gör jag mer än gärna samtidigt som jag bekräftar att jag förstår hans känslor. När han sedan lugnat sig finns det tid för en förklaring och reflektion.
 
Tidigare idag var hela lilla familjen in till stan och sista ärendet var att springa in en snabbis på Jula som hade halva priset på allt. En snabbis, jo jag tackar. Det var en kö som ringlade sig runt hela butiken och köpgalna människor över allt, inklusive lilla kattis. Jag blev fort varm, läpparna torkade, jag hade ingen mobil med mig och min son ville gärna springa iväg. Sambon stod i kön medan jag var ute i krig. Jag insåg fort att om jag tycker det här är jobbigt, så kommer Milian snart tycka att det är ännu jobbigare än så. Alltså försökte jag förebygga en katastrof genom att aktivera honom i handlandet och kånka honom på höften tills armen blev blå. De gånger han sprang ifrån mig fanns det snälla vägvisare som pekade ut rätt riktning. Några timmar senare hamnade vi ganska långt fram i kön och Milian började lessna av att vara på samma plats hela tiden. Det gjorde jag också men lyckades behålla lugnet. Jag försökte aktivera honom bäst det gick och bar honom eftersom han inte ville sitta i vagnen. Flera gånger försökte jag sätta ord på hans känslor och bekräfta dem. Jag tror det är viktigt. Så händer det som hänt mig så många gånger tidigare, någon tilltalar honom. En kvinna bakom oss i kön pratade lite med honom och det är så tacksamt! Jag blir så glad att det bara är sådana människor jag stött på istället för sådana suringar som Lady Dahmer fick tampas med. Men ändå så ledsnade Milian mot slutet och började bli hårdhänt mot mig. Det är nolltolerans mot att slita mig i håret, bita mig och försök till att slita av mig halssenorna, även om det bara är hans trötta sätt att visa kärlek. Så han fick gå ner på golvet. Där lade han sig och gnällde lite. Ja, då får väl han ligga där då. Inte försöker jag plocka upp honom. Fort blev det tråkigt eftersom det inte gav någon reaktion hos mamma eller pappa. Han kom upp på benen innan vi hunnit förflytta oss ett steg och strax därefter var vi igenom kassan. Så bra det gick ändå.
 
Senare ikväll ville Milian leka med sin nya hink och spade. Han kom in och hämtade vatten som han tog med sig ut men han ångrade sig och ville vara inne med vattnet. Nej, det gick jag inte med på och han blev så frustrerad, ledsen och arg när jag hällde ut vattnet. Så ledsen att han fick mardrömmar om det senare. Jag satte mig på golvet och tog upp honom i min famn och bara höll om och vaggade. Lät honom gråta. Det var nog skönt för han grät lite extra  och så lite till (teaterapa). När han var klar förklarade jag en gång till att vatten fick han ha ute och inte inne. Sedan frågade jag honom vart han ville vara. Då tog han av sig skorna och gick iväg och lekte som om ingenting hade hänt.
 
Jag gör så ofta, kommer ner till hans nivå, erbjuder en varm famn och låter honom känna.
 
I andra situationer tappar jag helt tålamodet och ryter som en lejonhona. Men det är en helt annan historia.
 
 
Kommentarer (0)

det var så längesedan...

Publicerad 2012-08-31 16:10:15 i

Jag har inte bloggat på länge. Trädgården, arbete och son har gjort mig pinsamt medveten om vad lite tid det finns i livet. Men jag vill skriva, jag har så mycket jag reflekterar kring och vill dela med mig av. Det är tråkigt när allt stannar hos mig.
 
För några veckor sedan började jag på mitt nya jobb. Äntligen har jag fått en tjänst med rätt titel, Informatör. Och inte var det så stort och skrämmande som jag trodde trots att jag arbetar på en arbetsplats med ca: 200 personer. Men jag blir sådär, så fort jag förväntas kunna någonting för att jag gått en utbildning blir jag jätterädd och osäker. Så det tog mig 8 år att börja köra bil från det jag tog körkort och det tog mig 4 år att skaffa ett jobb inom mitt utbildningsområde. Idag har jag guidat ett 20-tal högt uppsatta personer utan att sjunka genom golvet. Pang på bara utan problem!
 
Skrotungen trivs och utvecklas på dagis. Han pratar på så jag får skavsår i öronen men det är kul att äntligen kunna föra en konversation och att förstå vad han pratar om. Det är också riktigt häftigt att höra honom prata om saker som hänt veckor tillbaka.
 
Igår hände en riktigt underlig sak. Jag erbjöd Milian en "glass" (mixad och fryst jordgubb, banan, spenat och sojamjök) efter maten och han tackade såklart ja med stor iver. Jag passade på att själv ta mig lite glass, riktig glass. Fort ville han smaka mammas. Jag förklarade att det var min och han hade sin egen. När han än en gång ville smaka min så sa jag lugnt och sansat att då blir det ingen glass för någon av oss och stoppade in det i frysen. Gallskrik? Nej, inte ett knyst. Vad hände?
Kommentarer (0)

pottbesök

Publicerad 2012-07-14 23:50:08 i Allmänt,

Milian har haft problem med magen hela året och med det försvann även hans intresse för pottan. Nu har magen börjat komma i ordning och jag har då och då påmint honom om att pottan är ett alternativ. I går började han leka att dockan gick på pottan och jag gladdes åt återupptäckten. I dag gjorde han pruttljud med munnen och rusade till toaletten. Resultatet blev mycket positivt! Jag är så glad att lite bajs inte längre förknippas med blod, svett och tårar. Bokstavligen talat.

Kommentarer (0)

barnvakt

Publicerad 2012-07-06 22:48:24 i Allmänt,

För en tid sedan var jag på auktion i en av grannbyarna. Det var en regnig dag och vi tappra besökare satt hopkurade i ring och ropade in objekt efter objekt. Jag fick tag i en bedårande röd liten trävagn för en femtiolapp. Väl använd här hemma till att köra skor i!

Där i regnet börjar jag småprata med en släkting till mig. Hen undrade om sambon var barnvakt idag. Snabb i truten som jag var svarade jag att sambon inte är barnvakt, han är pappa. Två kvinnor i närheten reagerade på detta och fällde någon medhållande kommentar.

Inget illa om min släkting. Det är en varm och omtänksam person med hjärtat på rätt ställe. Men tyvärr har jag hört liknade kommentarer på andra håll. Mammor som säger att papporna är hemma och passar barnen. Papporna benämns barnvakter och tas ifrån den bästa rollen som finns, att vara förälder. Pappor kan också! Det är farligt att tänka på pappor som barnvakter. De nedgraderas och samtidigt förstärker vi de traditionella könsrollerna som vi kämpar så hårt för att bryta.

En barnvakt har inte lika mycket krav på sig som en förälder. En barnvakt ser efter barnet men behöver inte tänka på saker som mat, kläder och tandborstning. Det har föräldrarna tänkt på innan och kanske skrivit ner en punktlista åt barnvakten. Om en pappa är barnvakt så är det ju i så fall mamman som har tänkt igenom och gjort punktlistan åt honom. Han måste ju också få ta ansvar och jag som mamma ska inte behöva axla allt själv.

Det händer ibland att min sambo rådfrågar mig kring vårt barn. Han kan ofta få till svar att han ska bestämma själv, det har han rätt till och det är hans skyldighet. Ibland fattar han inte det beslut som jag hade önskat. Jag kan till och med bli sur för att han inte fattat bättre! Men då får det vara så, för han är pappa till vårt barn. En bra sådan.



Första timmarna i livet var det pappa som fanns där.
Kommentarer (0)

respektlös mamma

Publicerad 2012-06-28 22:10:59 i Allmänt,

Natten till igår vaknade Milian vid halv 5. Jag tyckte det var på tok för tidigt så jag försökte få honom att somna om igen. Han hade myggbett som kliade något otroligt på handen så först blev det att badda lite, men somnade om gjorde han inte. Jag försökte då stryka honom på handen och han blev dåsig men så hände något. Ilskan kom, han blev på ett riktigt konstigt och hetsigt humör och jag letade nya lösningar. Mitt i natten är inte jag så klartänkt men jag tänkte att jag får försöka ge honom en flaska välling. Idag är hans tredje vällingfria dag så jag tänkte att ilskan kanske hade med hunger att göra. Välling fick han, men sova skulle han inte. Då, där mitt i natten tänkte jag bara på hur trött han skulle vara på dagis om han inte sov lite till. Nu tänker jag att vi skulle stigit upp, han hade kunnat titta på barnprogram och jag hade kunnat sova. Då hade han också varit trött på dagis men kanske hade han kunnat lära sig något av det.

Sova tyckte jag att han skulle. Han kliade, han var arg, han var frustrerad. Jag blev frustrerad. Jag försökte hålla om och vagga. Milian blev argare och ville komma loss. Och av någon anledning tänkte jag att jag inte skulle ge mig. Så jag satt där säkert en timme med honom i armarna tills han tröttnade av utmattning. Dagen efter var han hes. Dagen efter var jag ledsen och hade en klump i magen. Varför gjorde jag så? Det finns ingen respekt i att hålla ett barn som inte vill. Visst kan man hålla om en kort stund bara för att visa att det är ganska skönt att bli kramad när man är arg. Men en timme? Hur ska jag kunna lära mitt barn att nej betyder nej om jag inte lyssnar på hans nej? Hur ska jag kunna lära mitt barn att det inte är ok att bli fasthållen mot sin vilja om jag gör så själv? Jag är arg på mig själv.

Mina armar ska vara frivilliga, det har varit en stark ståndpunkt i mitt korta liv som mamma . Jag bröt mot mina egna principer och jag bröt ett förtroende. Jag skickade ut en spik.  (Läs mer om spikar på bloggen Lycklig som ett barn)
Kommentarer (0)

dammsamlare

Publicerad 2012-06-27 00:07:46 i Allmänt,

Milians leksaker står fint uppradade i hans lilla hörn i vardagsrummet. Han har inte rört dem på flera dagar och snart blir de nog dammiga. Vi är ute mycket nu. Jag försöker få ordning på vår eftersatta trädgård och Milian hjälper till med stort engagemang. Han har mammas trädgårdhandskar på sig och använder en egen kratta till jordgubbslandet. Hans pappa arbetar också på trädgården men det har resulterat i en nedtrimmad rabatt. Vaddå planterade blommor?

Idag satte jag upp kompostnät för vårt trädgårdsavfall så när Milian kom hem från jobbet (ja, dagis alltså) satte vi igång att dra dit alla uppdragna björkar. Oj, vad vi slet och drog! Myggorna var på oss men ändå ville skrotungen aldrig gå in.

Jag har alltid sagt att jag vill bo i lägenhet och absolut inte ha en trädgård. Det är ju bara en massa jobb! Men så blev jag vuxen och idag är trädgården min frihet. Mitt barns frihet. Blommor kommer jag nog inte sätta på flera år. Finaste rabatten vi har är diket med alla vilda blommor och ogräs. Det är så vackert! Jag vill dock sätta en massa ätbart. Kryddväxter, lite morötter, smultron, you name it. Målet är att fylla Milians gamla sandlåda med jord och sätta lite redan i år. Men stan är långt borta och det är mycket att göra som det är. Jag hoppas dock på en frys full med sommar inför kommande vinter.
Kommentarer (1)

ganska så häftigt

Publicerad 2012-06-23 22:25:57 i Allmänt,

I december flyttade vi till vårt hus. Vårt eget hus! Då sa jag till sambon att det första halvåret kommer vara riktigt kämpigt men sen kommer det bara bli bättre och bättre.

Det är mycket som har hänt under det här halvåret. Vi har kommit i ordning i huset.  Milian har börjat på dagis och stormtrivs. Jag kör bil. Både jag och sambon har fått riktigt bra jobb och ekonomin börjar ordna upp sig. Det är ganska så häftigt.

Vi har mycket kvar att göra men jag är så glad över vårt hus, över att bo här och över allting runtomkring mig!
Kommentarer (0)

en midsommar att minnas

Publicerad 2012-06-22 22:25:38 i Allmänt,

Jag har alltid tyckt om midsommar. Inte för att jag firat särskilt mycket eller för att det har varit en stor partyursäkt. Midsommar har alltid varit en tid då jag uppskattat allt vad naturen har att erbjuda. Jag älskar den svenska sommaren och diken fulla med vildblommor. Att få fira midsommar som barnen i Bullerbyn har varit en dröm för mig och idag gick den i uppfyllelse. Jag har inte klättrat över gärdesgårdar och jag har inte plockat blommor men jag har haft en så fin dag med min son.

Jag och Milian började dagen med en mysig liten stund i soffan. Efter frukost gick vi ut i morgonsolen för att jobba i trädgården. Vi håller på att röja bort den tusen björkarna som står på tomten och rensa jordgubbslandet på ogräs. Grannen med hund  kom och pratade med oss en stund och sedan var dags att svida om för midsommarfirande vid hembygdsgården i byn. Jag tog mig modet att köra dit och det gick så bra! Hembygdsgården bjöd på dans kring stången, korv med bröd, kaffe, bulle och ballonger. Sedan hem till trädgården igen där det blev premiärdopp för Milian i poolen, mamma fick cider och slet ogräs. Grannen bjöd över på vin och hundlek. Mamma Kattis blev snurrig i bollen och han inte med att laga middag. Det fick bli matlåda ur frysen och rabarberkräm. Därefter en myggig promenad till min farbrors stuga där vi avnjöt gott sällskap och mängder med jordgubbar, glass, grädde och maränger. Som avslutning på en underbar dag somnade Milian med armen om sin mamma och utan gnäll och gråt.

Jag är så lycklig. Jag är så tacksam.

Glad midsommar på er alla!
Kommentarer (0)

tänk på barnen i Afrika

Publicerad 2012-06-20 23:26:36 i Allmänt,

Under min uppväxt visste jag inte så mycket om Afrika. Det enda jag hörde om kontinenten var "Tänk på barnen i Afrika", när jag inte orkade mer mat på min tallrik. Jag undrade alltid varför vi inte kunde skicka maten till dem istället om det skulle vara på det viset. Och vad var det egentligen för fel på barnen i Afrika? Jag förstod inte så mycket mer än att jag skulle få dåligt samvete när jag hörde den meningen.

I går morse låg jag och halvsov i soffan medan Milian tittade på barnprogram. Efter en stund hörde jag jingeln till "Tinga Tinga" och öppnade i alla fall ena ögat för att kolla. Tinga Tinga är en konstform från Tanzania och i Milians lekhörna i vardagsrummet hänger en stor Tinga Tinga-tavla. Tavlan är mycket färgglad och har många roliga djur som motiv. Han älskar den! De första leksaksdjuren han fick var ett gäng med afrikanska djur (och en tiger!?) och han var inte gammal när han lärde sig vad en zebra var. Han höll i sin zebra och pekade på Tinga Tinga-tavlan där det också fanns zebror. Några kossor eller får har han inte här hemma.

Många av de barnprogram jag har sett handlar om Afrika, Milian har flera böcker som handlar om barn i Afrika med fina bilder som öppnar dörrarna till många Afrikanska länder. Alla Milians påslakanset har afrikanska djur i sitt mönster. Nu har väl jag lite Afrikadille men det är så skönt att det finns så mycket mer än "barnen i Afrika" idag. Även för vuxna har det kommit mycket med Afrika-tema och jag tror att många har börjat få en helt annan bild av Afrika än bara fattigdom och hottentottar.

Nu har jag bara varit i några få afrikanska länder men kan definitivt säga att kontinenten har mycket att bjuda på. Fantastiska människor, underbara kulturer och en helt makalös natur! Jag tror det är bra att man öppnar upp dörrarna på olika sätt. Mycket fördomar byggda på okunskap försvinner.

Min väldigt afrikanska sambo älskar att titta på dokumentärkanalerna på TV. Han vältrar sig i dokumentärer kring Afrikas djurliv och förfasas/förundras över vissa traditioner som råder. Så nog lär han sig mycket om sin kontinent också. Men han blir arg när han ser reklam och det alltid är ett svart litet barn som lider i välgörenhetskampanjerna. Han tycker det ger en så dålig och snäv bild av något som är så mycket mer. Jag kan inte annat än hålla med.

Tänk, jag minns när vi fick Fyran i Sverige, då var det på sin höjd att man såg afrikaner på nyheterna i något svältreportage (inte för att jag kollade på nyheter då). Idag ser vi Afrika vart vi än vänder oss och det är så bra!



Nej, Milian måste inte äta upp maten och jag hatar att det finns barn som svälter.
Kommentarer (3)

nu är jag trött på att vara arg

Publicerad 2012-05-20 18:50:34 i Allmänt,

Det som egentligen väckte min ilska till tidigare inlägg var en artikel i dagstidningen. Artikeln hade ordet "genus" i rubriken så jag började läsa i hopp om något intressant. Två kvinnor från Luleå Universitet hade intervjuats, jag tror de undervisade i genusvetenskap. Hela artikeln handlade om kvinnor och vilka offer de är. Så vitt jag vet handlar genusvetenskap om det sociala könet och således bör både män och kvinnor (och alla andra kön) finnas med i en artikel om genus.

Tyvärr upplever jag ofta att kampen för jämställdhet, genusdiskussioner etc., ofta handlar om kvinnan som offer och vad vi ska göra i "kampen för kvinnan". Det gör mig lite trött. Det finns så mycket mer än kvinnor här på jorden. Jag tycker att man ska ha lika lön för lika arbete och att man ska behandla varenda skalle med respekt.

Jag läste för ett tag sedan en statusuppdatering på facebook. En liten flicka på tre år plockade blommor i grannes trädgård vilket hon inte fick för mamma. Hennes svar på det hela var: "Hela världen är allas!". Så enkelt är det.

När det gäller kvinnor och män så tror jag inte att jämställdheten ligger i vem som tar ut föräldrapenning eller vem som diskar hemma.

När det gäller barn så tror jag det kan vara nyttigt att inte uppfostra dem till superhjältar (pojkar) och prinsessor (flickor). Jag frågade på Milians förskola hur de arbetar utifrån genusperspektiv. De har ingen speciell plan för det men jag fick svaret: "Vi ska försöka vara mjuka mot alla.". Jag tror en mjukhet mot alla kan räcka ganska långt, inte bara på förskolan.

Det finns så många människor att tänka på, inte bara den svenska ojämställda kvinnan (som faktiskt har det ganska bra). Tänk på handikappade, gamla, barn, hemlösa, krigsoffer, kvinnor, fattiga, familjelösa, män, osv. En gammal vän till mig trodde att många av världens konflikter skulle kunna lösas genom att man bastade tillsammans vid oenigheter och kramades oftare med människor runt omkring. Kanske har han rätt.

Jag försöker tänka på att inte göra en grabb av min son. För ett tag sedan sa någon plumpt till Milian "Du är en stor pojke nu, stora pojkar gråter inte". Stora pojkar gråter visst och alla får gråta. Om jag ger min son, en vad jag tycker är en sund bild på människor, så kanske han tar det med sig i livet och för det vidare till andra.

När jag ogillar någon skarpt brukar jag tänka på hur hen är hemma och i ganska försvarslösa situationer. Vem är hen när hen sitter på toa och bajsar? "Även drottningen fiser" är ett uttryck som jag är uppvuxen med. Och det förmänskligar många och ger mig ett helt annat perspektiv på saker.

 

Mitt mantra är alltså: "Hela världen är allas, så var mjuk mot dem. Kärlek och respekt!"

 


Kärlek och respekt från oss.

 


Kommentarer (3)

kärleken

Publicerad 2012-05-15 22:51:05 i Allmänt,

Mitt ibland alla arga inlägg vill jag berätta om något som gör mig så sjukt glad. När vi kommer till förskolan och något av de andra barnen utropar "Milian!" eller "Mi-i-a!", då blir jag glad!

Idag kom en liten kompis fram när jag satt med en något bortkommen son i knät. Hen säger "Milian" och lägger sina händer mjukt på hans mage samtidigt som ögonkontakten är total. I några få sekunder är det bara de två som existerar i hela världen. Jag kände mig faktiskt som femte hjulet och det var ganska märkligt. Känslor är stora saker.
Kommentarer (2)

lite saker som gör mig arg (del 3)

Publicerad 2012-05-15 22:27:17 i Allmänt,

Vi har kommit till år 2011 och föräldragruppens bebisar har anlänt allihop. Det blev sex underbara individer och tolv stolta föräldrar. Vi träffas några gånger på BVC för att prata och diskutera olika ämnen kring barn och föräldrar. Dagens tema är genus och jag tycker det ska bli riktigt intressant. Gången innan sades de saker som: "Varför ska man klä killar i rosa klänningar?" Jo, det är ju precis det som genus handlar om! Eller kanske inte.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker att man ska låta barn vara barn och strunta i vad som finns under blöjan. Föresten ska ju människor få vara människor också, oavsett trosa eller kalsong. Så har jag nog alltid tänkt men har inte varit så medveten kring HUR jag faktiskt har bemött barn och hur mycket man kastar ur sig bara för att det alltid har varit så. Medvetenhet är bra.

Nu börjar familj efter familj droppa in till BVC. En av mammorna kommer in med sin son, han har en keps på huvudet och är riktigt charmig. "Tjena grabben säger jag" och fyrar av ett stort leende. I samma veva kommer den sista mamman med sin dotter. Flickan har något rosa på sig, precis lika charmig som föregående, och jag säger sockersött "Hej snäckan". Därefter går vi in och pratar genus.

Fy, vad jag blir ARG på mig själv! Mer medvetenhet Kat tack.


Millis, skrutten, busråttan, skatten, hjärtat, kotten, buselusen, skrotungen. Kärt barn har många namn och idag försöker jag hålla dem könsneutrala även om gubben slinker med ibland.



Kommentarer (0)

lite saker som gör mig arg (del 2)

Publicerad 2012-05-13 22:36:14 i Allmänt,

2007 åkte jag tillsammans med min mamma och mina bröder till Afrika. Vi var först på safari i Kenya och sedan åkte vi till Zanzibar för sol och bad. Mamma bjöd och jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk. Tänk så mycket insekter och otrevliga ställen att bo på. Det enda jag såg fram emot var solsemestern på Zanzibar. Oj, vad lite jag visste.

Vi hade en underbar safari och bodde som om vi vore viktiga på något sätt. På Zanzibar fick jag däremot en extrem chock när vi åkte igenom någon typ av kåkstad på en skumpig väg, för att sedan få höra att vi var framme. Det var becksvart och vart havet var kunde jag varken se eller höra. En skrämmande inledning på solsemestern för en bortskämd snorkfröken som jag. Inte trodde jag att jag fem dagar senare skulle gråta floder för att jag inte var "klar". Jag kunde inte lämna Zanzibar bakom mig.

Väl hemkommen staplade jag nervöst in på resebyrån vi åkt med och fick dem att skaffa mig ett jobb på Zanzibar. Med en lön på 100 USD per månad åkte jag ett år senare tillbaka för att jobba på ett hotell i tre månader. Då var tre månader en hel livstid men det blev aldeles för kort.

Någon månad senare sitter jag i restaurangen och avnjuter en underbar middag med min kollega. Havsbrisen svalkar äntligen och jag hör ljudet av vågorna som slår mot klipporna. Kan man ha det bättre? Min kollega säger plötsligt att han tycker så väldigt mycket om mig. Jag ställer min favoritfråga "Varför?" som gensvar. Då säger han: "Du är så snäll mot mig och de andra. Du behandlar oss som om vi vore lika mycket värda som dig". Först förstod jag inte vad han menade...

Idag, flera år senare blir jag fortfarande ledsen av det här minnet. Där sitter han en människa som blivit en väldigt god vän och vill säga något fint och snällt till mig. Och så blir det så fel. Hans mening ska inte få existera. Tyvärr upplevde jag det ofta när jag var på Zanzibar att "vita" kommer dit och ser det som deras uppgift att visa hur man ska göra för att ta sig någon stans i livet, det vill säga att leva som en vit. De gör det inte av elakhet men de fördummar lokalborna och visar dem att vi vita, vi är allt lite bättre. Många av mina lokala vänner hade även den åsikten, vita de är allt lite bättre. DET gör mig arg!

Vår värld är berikad med ett oändligt antal kulturer. Kulturer ska man värna om och vårda väl. Vår värld är även berikad med ett oändligt antal människor som man ska värna om. Visst, det kan vara nyttigt att ta del av andras erfarenhet och lärdom och visst det kan leda till bättre värde för många människor. Men man kan inte köra över människor. Och man kan inte gå omkring och tro att man är bättre än någon annan bara för man har en viss hudfärg och mer papperslappar i fickan. Det GÅR inte.

(Vill be om ursäkt att jag här skriver om vita och svarta. Jag tycker inte om det men det förenklar väldigt mycket)
Kommentarer (2)

lite saker som gör mig arg (del 1)

Publicerad 2012-05-11 22:20:30 i Allmänt,

Jag är 14 år, det är tidig vår och jag är lycklig. Jag är KÄR! Jag har pojkvännen på besök från huvudstaden, den stora staden. Jo, jag internetdejtade i tidig ålder, vad är väl alla dagens dejtingsajter jämfört med Aftonbladets chat!

Nåväl, vi är ute och promenerar i byn tillsammans med några av mina tjejkompisar. Det kommer fram några killar som är vänner till mina tjejkompisar men det är också killar som jag valt att inte umgås med. De börjar vräka ur sig olämpligheter till min pojkvän, bara för att få igång ett bråk. Vi väljer att gå vidare men de är snabbt ikapp oss igen. De slår honom. Varför? Tja, jag vet inte riktigt men jag har hört argumenten förr. Han är invandrare, stjäl de svenska brudarna, lever på skattepengar och är kriminell. En riktig liten buse jag var tillsammans med va? Eller vänta nu...

Den här invandraren/busen började bara något år senare ta hand om sin sin yngre lillebror. Han hade även kompetensen att skaffa sig ett riktigt bra jobb och är idag en riktig karriärsmänniska. Han tjänar mer pengar i månaden än vad jag kan räkna till och betalar således en himla massa skatt. Skattepengar som kanske går till killarna som slog honom den där vackra vårdagen (vad tror ni de gör idag?). Och hans lillebror lyckades han också med att uppfostra, de flesta av er har sett honom på TV under bästa sändningstid!

Han var ingen buse då och han är ingen buse idag. Han var/är en underbart fin människa och har lite vackrare hudfärg än jag.

Min sambo (från Kamerun) brukar säga att den svarta människan söker framgång genom att försöka få sin granne att misslyckas. Den vita människan söker framgång genom att själv försöka lyckas. Jag tycker inte om när han säger så för det drar så många i smutsen, men han har en liten poäng. Det finns så många människor världen över (oavsett hudfärg) som tror att de får framgång genom att själpa andra. Lägg av, sluta med det! Sköt er själva, sök er egen framgång och lycka. Hjälp gärna andra men stjälp inte!
Kommentarer (0)

det användbara ordförrådet

Publicerad 2012-05-10 10:04:29 i Allmänt,

Milian har arbetat fram ett ordförråd som verkar funka väldigt bra för honom. Det täcker för honom de viktigaste orden (!?) och resten använder han kroppsspråk och ljud till. Inte sällan använder han min hand och arm som förlängning till sin egen. Hela dagarna består av långa samtal och mycket gestikulerande.

Viktigaste orden:
  • ige(n)
  • dä (r)
  • mamma/pappa
  • ballää med fransk accent (boll, ballong, något runt)
  • bolle med svensk accent (boll, ballong, något runt)
  • aj
  • oj
  • näkaka

Alla djur säger "waaaahhh" (som ett lejon, det första djuret han fick lära sig)
"Brrrr" är kallt och används även med allt som han kan köra som bil här hemma. Han har inga bilar så det blir legobitar, skor, stolar, skedar.
Tänk er ljudet ni gör när ni stoppar något som är för varmt i munnen typ :haaah, hahhh" det använder han när något är varmt.

Behöver han något mer?
Kommentarer (0)

mat i stora lass

Publicerad 2012-05-08 19:12:11 i Allmänt,

Tack, tack, tack Coop för senaste numret av Mersmak. Jag har hittat två helt underbara vegetariska recept som helt klart kommer ingå i min standardrepetoar. PROVA!

Cashewfrikadeller:
  • 100 g naturella cashewnötter
  • 3 ägg
  • 1,5 dl ströbröd
  • 1,5 dl riven lagrad ost
  • 0,5 riven liten gul lök
  • 2 rivna vitlöksklyftor
  • 1 dl hackad bladpersilja
  • 1 tsk salt
  • 1 liter vatten
  • 2 grönsaksbuljongtärningar
  • 1 msk smör
  • 1 msk olivolja

Mixa nötterna fint i en matberedare. Blanda dem med ägg och ströbröd. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda till en jämn smet.

Forma små bollar, en dryg tesked räcker, de sväller vid tilagningen. Koka upp vatten och buljongtärningar.

Sjud bollarna 5–7 minuter och häll av dem i ett durkslag. Stek bollarna i en panna med smör och olja cirka 3 minuter tills de fått fin färg.

Kats kommentar: Jag använder mig av vanlig riven ost och fryst persilja. Servera med ris, potatis i ugn, pasta eller vad som helst. En sås på turkisk yoghurt med lite mango chutney är underbart till!


Zucchinirullar:

  • 2 zucchini
  • 0,5 tsk salt
  • 0,5 tsk svartpeppar
  • 250 g skivad mozzarella
  • 1 dl basilikablad
  • 1 ägg
  • 1 dl sesamfrön
  • 1 msk smör
  • 1 msk olivolja

Hyvla zucchinin på längden med en osthyvel. Lägg dem på en skärbräda, salta och peppra. Fördela mozzarellan på skivorna, strö över basilikablad och rulla ihop dem så hårt det går. Fäst eventuellt ihop dem med tandpetare.

Vispa upp ägget i en skål och häll upp sesamfröna på en tallrik. Doppa zucchinirullarna först i äggsmeten och sedan i fröna. Stek dem runt om i smör och olja 7–8 minuter.

Kats kommentar: Lite svåra att få färdiga i stekpannan. Går nog att köra i ugnen istället. Severa med typ ungsrostad potatis och turkisk yoghurt med lite mango chutney i.


 

Kommentarer (2)

flickor får också klättra

Publicerad 2012-05-07 21:55:02 i Allmänt,

Min läsare Hanna, den enda som kommenterar här på bloggen, har reagerat på att flickor sällan får klättra som de vill. I mitt förra inlägg skrev jag att Milian får klättra där han vill, får han en syster så ska hon också få klättra.

Under en föräldragruppsträff fick vi i uppgift att försöka beskriva våra tankar kring barnet i vår mage. Hur upplevde vi barnet och kunde vi sätta några ord på hur vi trodde att barnet var? Jag hittade inget bra ord kring den vishet graviditeten skänkt mig och det närmsta jag kunde komma var att jag kände att foster/bebisar är intelligenta. I alla fall kände jag så till mitt barn. Den känslan har hållt i sig och jag försöker alltid påminna mig själv om att barn ÄR intelligenta. Barn kan och barn vet. Vi som föräldrar kan däremot ta ifrån dem detta genom att hindra dem i sin väg.

Jag är glad att jag fick en pojke som första barn och att det var en ganska stor guldklimp som kom till oss. När Milian var 5 veckor kom en vän över till oss för att fotografera honom. Vi konstaterade snabbt att Milian såg mycket äldre ut på bilderna än vad han i själva verket var. Eftersom han var pojke, såg äldre ut och var ganska stadig redan när han kom så tror jag att han behandlades som lite äldre. Jag skippade det där snuttigullstadiet och kände aldrig att Milian var bräcklig som en fågelunge. Milian kunde och Milian visste vad han behövde för att utvecklas och ta sig framåt. Och så har det varit sedan dess. Min roll har varit att stötta, uppmuntra, utmana och hjälpa, visa och trösta. "Du kan, försök igen" är en mening som jag säger ofta.


5 veckor

Jag hade inte tänkt så mycket på hur jag skulle vara som mamma innan jag faktiskt blev det. Tänk om jag hade fått en flicka först och hade varit sådär snuttigullig och försiktig med henne. Det hade ju inte varit så bra kan jag tycka nu. Så för Milians systers skull är jag glad att han kom först (förhoppningsvis inte sist). Genom Milian har jag lärt mig hur jag vill att barn ska behandlas. Barn är barn och inte pojkar och flickor.

Nu tror jag ju faktiskt inte att jag hade skapat en prinsessa om en flicka hade kommit först. Jag har aldrig blivit prinsessad av mina föräldrar (även om jag ägt en prinsessklänning som barn och en i tonåren). Min mamma har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, hon kan hantera både gräsklippare och motorsåg. Min pappa har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, han kan laga mat och mangla lakan. Min familj består av en mamma, en pappa, en bunt bröder, en son och en sambo. Mycket snopp och lite snippa men alla kan!
Kommentarer (2)

skamvrån

Publicerad 2012-05-06 19:48:10 i Allmänt,

Jag har altid varit av den åsikt att man ska se konsekvenserna av sitt handlande. Gör man något bra leder det ju till något positivt och gör man något mindre bra så leder det till något som kanske inte alls är lika roligt. Exempelvis får Milian klättra där han vill. Trillar han så trillar han och då har han lärt sig något i direkt anknytning till det han har gjort. Givetvis bedömer jag riskerna de gånger jag hinner med i svängarna, vill ju inte att han ska slå ihjäl sig!. Milian trillar dock sällan, utan har väldigt bra koll på sin kropp och verkar vara bra på att avgöra vad han klarar av. Learning by doing typ.

Ibland finns det dock tillfällen då konsekvenserna inte alls är lika självklara och där konsekvenserna inte berör Milian ett skvatt. Som i morse. Milian började riva ner tapeter från väggarna. Nu är detta i ett rum som inte är färdigrenoverat och han har tidigare fått vara med och hjälpa till att riva tapeterna i just detta rum. Det är nu som jag ser mina konsekvenser av att han tidigare fått vara med och jag har tagit lärdom av det. Ändå, så är det så att om jag eller hans pappa säger ifrån så tycker jag att han ska lyssna. Jag sa till honom flera gånger att han inte får riva mer tapeter. Jag vet att han förstod men gick ändå tillbaka till väggen för att riva mer. Jag lyfte då upp honom och var på väg att sätta honom i spjälsängen, kom på mig själv att det är något jag absolut inte vill göra. Hans säng ska aldrig vara ett straff utan hans trygga plats där han kan gosa och sova gott. Att han dessutom kan ta sig ur spjälsängen blir ju som att sätta ungen i fängelse. Så jag vände på klacken och satte honom på madrassen som vi har i hans rum (ingen sovplats). Där sa jag åt honom att stanna och förklarade varför. Han verkade fatta galoppen och jag sa att han fick komma. Han sprang direkt fram till tapeten och rev med bus i blicken. Madrassen igen. Vänta. Vänta. Ok, bra, det räcker så. Han gick fram till tapeten, pekade på den och sa "aj aj".

Vad jag gjorde var att praktiskt taget sätta Milian i skamvrån eller det moderna uttrycket time out. Inget som jag förespråkar och inte ett sätt som jag vill hantera mitt barn.

Vad tycker du att jag skulle ha gjort istället?
Kommentarer (4)

döden och så

Publicerad 2012-05-02 17:37:49 i Allmänt,

Under min graviditet var det något som började bli väldigt närvarande i mitt liv, nämligen döden. I takt med att magen och livet inom mig växte, växte även rädslan för döden. Nu fanns det ju så mycket att leva för!

Det finns fortfarande mycket att leva för, i täten, min son Milian. Därför är jag rädd för den där förbannade döden. Jag är inte klar med livet och vill så mycket mer. Jag vill se min son växa upp och skaffa egna barn. Dessutom är det ju så väldigt viktigt att få ha alla mina nära och kära i livet. Nu kan ju tänkas att en 28-åring inte ska gnola så mycket på döden, men det gör jag. Nästan varje dag. Det positiva är att det ger mig så mycket livsglädje och lycka i det lilla.

Igår fick sambon besked om att en person i hans bekantskapskrets bara har gått och dött knall fall. Sambon nyligen har varit och hälsat på den här personen som då var fullt vital. Livet är så skört. Jag har så svårt att acceptera annat än den naturliga åldersrelaterade döden. Varför ska människor tvingas dö på annat sätt? Jag tycker inte det är riktigt rättvist, varken mot dem som dör eller de som blir lämnade kvar.

Milians bonus (min mammas sambo) undrar ofta varför man väljer att frivilligt skaffa sig en Akilles häl (om att skaffa barn). Jag kan inte annat än att hålla med. Mitt barn ÄR min Akilles häl och det har gjort mig fruktansvärt sårbar. Men mitt barn har också gett mig en anledning att vara sårbar. Hans liv och mitt liv har så otroligt mycket värde, därför är jag sårbar.
Kommentarer (0)

tradition med magplask

Publicerad 2012-04-30 23:13:27 i Allmänt,

Jag är uppvuxen i familjer där högtider inte firats så mycket. Julafton och födelsedagsfika är väl ungefär det vi har klarat av. Jag har däremot alltid drömt om att ha härliga och kärleksfulla familjetraditioner. Ibland med stort påslag som på julafton, men även små traditioner i den lilla familjen.

Jag tycker det är viktigt att jag som förälder tar vara på högtiderna och gör dem lite speciella för Milian och hans familj. Eftersom jag inte är van så tycker jag dock att den senaste tidens högtider har hunnit passera innan jag ens reagerat. Påsken firades med en höna i fönstret, påskliljor på bordet och ett litet påskägg. Det var allt. Nästa år får det bli bättring!

Idag är det Valborgsmässoafton. Jag har alltid förknippat Valborgsmässoafton med ett välkomnande till våren och där man kan bränna gammalt för att välkomna nytt.  På Wikipedia går att läsa:

"Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition."

Sedan stod det något om häxor och onda andar också.

Vi firade här hemma genom att grilla tillsammans. Sedan åkte vi iväg till Byastugan för att se på den stora elden. Milian lyckades dock göra magplask i en djup vattenpöl. TVÅ GÅNGER! Regnbyxorna hängde hemma i hallen och sonen gick att vrida ur som en blöt gammal trasa. Brrr sa han. Av med kläderna, in i bilen, titta på elden genom bilfönstret och sen hem. Allt var avklarat inom loppet av 20 minuter (grillningen inte inräknad). Bättre lycka nästa år.

Kommentarer (0)

om vingarna bär

Publicerad 2012-04-26 21:29:35 i Allmänt,

Idag har jag fått ha min älskade hemma från förskolan och det har varit så skönt. Vid elvasnåret kände jag att det var nog med mysmorgon och dags för lite energi. Så jag satte på "Om vingarna bär" med Lilla sällskapet och lyfte upp Milian för att dansa lite. Jag fick en närhetstörstande omfamning och sedan somnade han i mina armar innan låten var slut.

När Milian var yngre somnade han nästan alltid i en vaggande dans. Det var ett underbart sätt att få honom att somna på och jag har saknat det. Idag njöt jag till fullo och det kändes väldigt speciellt. Sedan kurade vi i soffan, jag läste en bok och sonen sov så sött. En timme senare vaknade han med ett skratt!


Såhär skulle det sovas.

Det klassiska sättet att vagga till sömns, där barnet ligger i ens armar, har aldrig funkat på Milian. Då har han protesterat med alla röstresurser och hela kroppen. Att söva som på bilden är både mysigt och praktiskt. Först och främst ger det mycket mer kroppskontakt! Sedan kan man som förälder sitta, ligga och stå upp med barnet i sin famn och enkelt skapa mjuka gungande rörelser. Man kan även boa in sig själv och barnet i en bärsjal. På öppna förskolan minns jag att andra tyckte det såg så lätt ut att få Milian att somna, jag lade bara upp honom mot bröstet och fortsatte prata med mina vänner. Jag tror att det blev som att ligga i magen igen. Varmt och med alla välbekanta ljud mot örat.
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

kat

Har bytt ut resorna ut i världen mot resan i livet tillsammans med min son.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela