ett stycke busunge
Milian har kommit på att han kan säga nej och att han kan protestera om han inte får som han vill. Inget konstigt med det och en viljestark unge är jag glad för. Igår frågade dagis Milians pappa om Milian börjar storgnälla när han inte får som han vill hemma, för så gör han tydligen på dagis. Anledningen till att detta kom upp var tydligen på grund av att Milian inte fick en smörgås när något annat barn fick det. Milian var mycket upprörd när jag kom hem igår och försökte berätta vad som hänt med mycket bestämd röst och bannande finger. Inatt drömde han mardrömmar.
Så imorse fick jag chans att höra mig för med personalen på dagis och de berättade samma sak, att han blir väldigt upprörd när han inte får som han vill. Jag sa att jag hoppas att han inte är allt för jobbig för dem. Varpå fröken svarade att "Ja, alla barn är ju olika och det får vi acceptera. Det är så det är och det är så det ska vara." På något sätt kändes inte det svaret tillfredsställande. Vad tycker ni? Vad säger det egentligen?
Det första Milian gjorde efter dagis idag, var att berätta om smörgåsen. Något litet för en vuxen kan vara så stort för ett barn.
