Idag skriver
Lady Dahmer om hur hon tampas med skrikande barn och oförskämda medresenärer på bussen. Svettpärlor började tränga ut ur varenda por och jag kände hur tårar brände bakom ögonlocken när jag läste hennes inlägg. Jag är verkligen inte stresstålig och skulle för allt i världen inte vilja befinna mig i hennes situation. Styrkekramar till dig LD.
För en tid sedan skrev
Vilda barn: (klicka på länken, det är en så otroligt vacker bild där):
"Tidigare hände det ibland att jag kunde känna mig väldigt stressad när han blev arg eller grät i olika situationer, som t.ex. när något inte blev som han hade tänkt sig det, eller när han ville ha något han inte fick. Sen insåg jag att han ju faktiskt inte riktade sin ilska mot mig, och jag bestämde mig för att sluta ta det personligt. Det var väldigt befriande att istället för att försöka få honom att känna annorlunda istället bara lyssna och bekräfta att "ja, det var tråkigt att det inte blev så." Och ta sig tid till att prata om känslorna och besvikelsen."
Hennes inlägg fick mig att reflektera över något som jag aldrig tänkt på tidigare. Mitt barn riktar inte heller sin ilska mot mig. Han kan bli arg och ledsen över något som han inte får eller kan. Men istället för att börja bråka med mig om det så låter han sig gärna tröstas. Och tröstar gör jag mer än gärna samtidigt som jag bekräftar att jag förstår hans känslor. När han sedan lugnat sig finns det tid för en förklaring och reflektion.
Tidigare idag var hela lilla familjen in till stan och sista ärendet var att springa in en snabbis på Jula som hade halva priset på allt. En snabbis, jo jag tackar. Det var en kö som ringlade sig runt hela butiken och köpgalna människor över allt, inklusive lilla kattis. Jag blev fort varm, läpparna torkade, jag hade ingen mobil med mig och min son ville gärna springa iväg. Sambon stod i kön medan jag var ute i krig. Jag insåg fort att om jag tycker det här är jobbigt, så kommer Milian snart tycka att det är ännu jobbigare än så. Alltså försökte jag förebygga en katastrof genom att aktivera honom i handlandet och kånka honom på höften tills armen blev blå. De gånger han sprang ifrån mig fanns det snälla vägvisare som pekade ut rätt riktning. Några timmar senare hamnade vi ganska långt fram i kön och Milian började lessna av att vara på samma plats hela tiden. Det gjorde jag också men lyckades behålla lugnet. Jag försökte aktivera honom bäst det gick och bar honom eftersom han inte ville sitta i vagnen. Flera gånger försökte jag sätta ord på hans känslor och bekräfta dem. Jag tror det är viktigt. Så händer det som hänt mig så många gånger tidigare, någon tilltalar honom. En kvinna bakom oss i kön pratade lite med honom och det är så tacksamt! Jag blir så glad att det bara är sådana människor jag stött på istället för sådana suringar som Lady Dahmer fick tampas med. Men ändå så ledsnade Milian mot slutet och började bli hårdhänt mot mig. Det är nolltolerans mot att slita mig i håret, bita mig och försök till att slita av mig halssenorna, även om det bara är hans trötta sätt att visa kärlek. Så han fick gå ner på golvet. Där lade han sig och gnällde lite. Ja, då får väl han ligga där då. Inte försöker jag plocka upp honom. Fort blev det tråkigt eftersom det inte gav någon reaktion hos mamma eller pappa. Han kom upp på benen innan vi hunnit förflytta oss ett steg och strax därefter var vi igenom kassan. Så bra det gick ändå.
Senare ikväll ville Milian leka med sin nya hink och spade. Han kom in och hämtade vatten som han tog med sig ut men han ångrade sig och ville vara inne med vattnet. Nej, det gick jag inte med på och han blev så frustrerad, ledsen och arg när jag hällde ut vattnet. Så ledsen att han fick mardrömmar om det senare. Jag satte mig på golvet och tog upp honom i min famn och bara höll om och vaggade. Lät honom gråta. Det var nog skönt för han grät lite extra och så lite till (teaterapa). När han var klar förklarade jag en gång till att vatten fick han ha ute och inte inne. Sedan frågade jag honom vart han ville vara. Då tog han av sig skorna och gick iväg och lekte som om ingenting hade hänt.
Jag gör så ofta, kommer ner till hans nivå, erbjuder en varm famn och låter honom känna.
I andra situationer tappar jag helt tålamodet och ryter som en lejonhona. Men det är en helt annan historia.
