Mitt ibland alla arga inlägg vill jag berätta om något som gör mig så sjukt glad. När vi kommer till förskolan och något av de andra barnen utropar "Milian!" eller "Mi-i-a!", då blir jag glad!

Idag kom en liten kompis fram när jag satt med en något bortkommen son i knät. Hen säger "Milian" och lägger sina händer mjukt på hans mage samtidigt som ögonkontakten är total. I några få sekunder är det bara de två som existerar i hela världen. Jag kände mig faktiskt som femte hjulet och det var ganska märkligt. Känslor är stora saker.

Vi har kommit till år 2011 och föräldragruppens bebisar har anlänt allihop. Det blev sex underbara individer och tolv stolta föräldrar. Vi träffas några gånger på BVC för att prata och diskutera olika ämnen kring barn och föräldrar. Dagens tema är genus och jag tycker det ska bli riktigt intressant. Gången innan sades de saker som: "Varför ska man klä killar i rosa klänningar?" Jo, det är ju precis det som genus handlar om! Eller kanske inte.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker att man ska låta barn vara barn och strunta i vad som finns under blöjan. Föresten ska ju människor få vara människor också, oavsett trosa eller kalsong. Så har jag nog alltid tänkt men har inte varit så medveten kring HUR jag faktiskt har bemött barn och hur mycket man kastar ur sig bara för att det alltid har varit så. Medvetenhet är bra.

Nu börjar familj efter familj droppa in till BVC. En av mammorna kommer in med sin son, han har en keps på huvudet och är riktigt charmig. "Tjena grabben säger jag" och fyrar av ett stort leende. I samma veva kommer den sista mamman med sin dotter. Flickan har något rosa på sig, precis lika charmig som föregående, och jag säger sockersött "Hej snäckan". Därefter går vi in och pratar genus.

Fy, vad jag blir ARG på mig själv! Mer medvetenhet Kat tack.


Millis, skrutten, busråttan, skatten, hjärtat, kotten, buselusen, skrotungen. Kärt barn har många namn och idag försöker jag hålla dem könsneutrala även om gubben slinker med ibland.

2007 åkte jag tillsammans med min mamma och mina bröder till Afrika. Vi var först på safari i Kenya och sedan åkte vi till Zanzibar för sol och bad. Mamma bjöd och jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk. Tänk så mycket insekter och otrevliga ställen att bo på. Det enda jag såg fram emot var solsemestern på Zanzibar. Oj, vad lite jag visste.

Vi hade en underbar safari och bodde som om vi vore viktiga på något sätt. På Zanzibar fick jag däremot en extrem chock när vi åkte igenom någon typ av kåkstad på en skumpig väg, för att sedan få höra att vi var framme. Det var becksvart och vart havet var kunde jag varken se eller höra. En skrämmande inledning på solsemestern för en bortskämd snorkfröken som jag. Inte trodde jag att jag fem dagar senare skulle gråta floder för att jag inte var "klar". Jag kunde inte lämna Zanzibar bakom mig.

Väl hemkommen staplade jag nervöst in på resebyrån vi åkt med och fick dem att skaffa mig ett jobb på Zanzibar. Med en lön på 100 USD per månad åkte jag ett år senare tillbaka för att jobba på ett hotell i tre månader. Då var tre månader en hel livstid men det blev aldeles för kort.

Någon månad senare sitter jag i restaurangen och avnjuter en underbar middag med min kollega. Havsbrisen svalkar äntligen och jag hör ljudet av vågorna som slår mot klipporna. Kan man ha det bättre? Min kollega säger plötsligt att han tycker så väldigt mycket om mig. Jag ställer min favoritfråga "Varför?" som gensvar. Då säger han: "Du är så snäll mot mig och de andra. Du behandlar oss som om vi vore lika mycket värda som dig". Först förstod jag inte vad han menade...

Idag, flera år senare blir jag fortfarande ledsen av det här minnet. Där sitter han en människa som blivit en väldigt god vän och vill säga något fint och snällt till mig. Och så blir det så fel. Hans mening ska inte få existera. Tyvärr upplevde jag det ofta när jag var på Zanzibar att "vita" kommer dit och ser det som deras uppgift att visa hur man ska göra för att ta sig någon stans i livet, det vill säga att leva som en vit. De gör det inte av elakhet men de fördummar lokalborna och visar dem att vi vita, vi är allt lite bättre. Många av mina lokala vänner hade även den åsikten, vita de är allt lite bättre. DET gör mig arg!

Vår värld är berikad med ett oändligt antal kulturer. Kulturer ska man värna om och vårda väl. Vår värld är även berikad med ett oändligt antal människor som man ska värna om. Visst, det kan vara nyttigt att ta del av andras erfarenhet och lärdom och visst det kan leda till bättre värde för många människor. Men man kan inte köra över människor. Och man kan inte gå omkring och tro att man är bättre än någon annan bara för man har en viss hudfärg och mer papperslappar i fickan. Det GÅR inte.

(Vill be om ursäkt att jag här skriver om vita och svarta. Jag tycker inte om det men det förenklar väldigt mycket)

Jag är 14 år, det är tidig vår och jag är lycklig. Jag är KÄR! Jag har pojkvännen på besök från huvudstaden, den stora staden. Jo, jag internetdejtade i tidig ålder, vad är väl alla dagens dejtingsajter jämfört med Aftonbladets chat!

Nåväl, vi är ute och promenerar i byn tillsammans med några av mina tjejkompisar. Det kommer fram några killar som är vänner till mina tjejkompisar men det är också killar som jag valt att inte umgås med. De börjar vräka ur sig olämpligheter till min pojkvän, bara för att få igång ett bråk. Vi väljer att gå vidare men de är snabbt ikapp oss igen. De slår honom. Varför? Tja, jag vet inte riktigt men jag har hört argumenten förr. Han är invandrare, stjäl de svenska brudarna, lever på skattepengar och är kriminell. En riktig liten buse jag var tillsammans med va? Eller vänta nu...

Den här invandraren/busen började bara något år senare ta hand om sin sin yngre lillebror. Han hade även kompetensen att skaffa sig ett riktigt bra jobb och är idag en riktig karriärsmänniska. Han tjänar mer pengar i månaden än vad jag kan räkna till och betalar således en himla massa skatt. Skattepengar som kanske går till killarna som slog honom den där vackra vårdagen (vad tror ni de gör idag?). Och hans lillebror lyckades han också med att uppfostra, de flesta av er har sett honom på TV under bästa sändningstid!

Han var ingen buse då och han är ingen buse idag. Han var/är en underbart fin människa och har lite vackrare hudfärg än jag.

Min sambo (från Kamerun) brukar säga att den svarta människan söker framgång genom att försöka få sin granne att misslyckas. Den vita människan söker framgång genom att själv försöka lyckas. Jag tycker inte om när han säger så för det drar så många i smutsen, men han har en liten poäng. Det finns så många människor världen över (oavsett hudfärg) som tror att de får framgång genom att själpa andra. Lägg av, sluta med det! Sköt er själva, sök er egen framgång och lycka. Hjälp gärna andra men stjälp inte!

Milian har arbetat fram ett ordförråd som verkar funka väldigt bra för honom. Det täcker för honom de viktigaste orden (!?) och resten använder han kroppsspråk och ljud till. Inte sällan använder han min hand och arm som förlängning till sin egen. Hela dagarna består av långa samtal och mycket gestikulerande.

Viktigaste orden:

• ige(n)
• dä (r)
• mamma/pappa
• ballää med fransk accent (boll, ballong, något runt)
• bolle med svensk accent (boll, ballong, något runt)
• aj
• oj
• näkaka

Tack, tack, tack Coop för senaste numret av Mersmak. Jag har hittat två helt underbara vegetariska recept som helt klart kommer ingå i min standardrepetoar. PROVA!

Cashewfrikadeller:

• 100 g naturella cashewnötter
• 3 ägg
• 1,5 dl ströbröd
• 1,5 dl riven lagrad ost
• 0,5 riven liten gul lök
• 2 rivna vitlöksklyftor
• 1 dl hackad bladpersilja
• 1 tsk salt
• 1 liter vatten
• 2 grönsaksbuljongtärningar
• 1 msk smör
• 1 msk olivolja

Mixa nötterna fint i en matberedare. Blanda dem med ägg och ströbröd. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda till en jämn smet.

Forma små bollar, en dryg tesked räcker, de sväller vid tilagningen. Koka upp vatten och buljongtärningar.

Sjud bollarna 5–7 minuter och häll av dem i ett durkslag. Stek bollarna i en panna med smör och olja cirka 3 minuter tills de fått fin färg.

Kats kommentar: Jag använder mig av vanlig riven ost och fryst persilja. Servera med ris, potatis i ugn, pasta eller vad som helst. En sås på turkisk yoghurt med lite mango chutney är underbart till!

Zucchinirullar:

• 2 zucchini
• 0,5 tsk salt
• 0,5 tsk svartpeppar
• 250 g skivad mozzarella
• 1 dl basilikablad
• 1 ägg
• 1 dl sesamfrön
• 1 msk smör
• 1 msk olivolja

Hyvla zucchinin på längden med en osthyvel. Lägg dem på en skärbräda, salta och peppra. Fördela mozzarellan på skivorna, strö över basilikablad och rulla ihop dem så hårt det går. Fäst eventuellt ihop dem med tandpetare.

Vispa upp ägget i en skål och häll upp sesamfröna på en tallrik. Doppa zucchinirullarna först i äggsmeten och sedan i fröna. Stek dem runt om i smör och olja 7–8 minuter.

Kats kommentar: Lite svåra att få färdiga i stekpannan. Går nog att köra i ugnen istället. Severa med typ ungsrostad potatis och turkisk yoghurt med lite mango chutney i.

 

Min läsare Hanna, den enda som kommenterar här på bloggen, har reagerat på att flickor sällan får klättra som de vill. I mitt förra inlägg skrev jag att Milian får klättra där han vill, får han en syster så ska hon också få klättra.

Under en föräldragruppsträff fick vi i uppgift att försöka beskriva våra tankar kring barnet i vår mage. Hur upplevde vi barnet och kunde vi sätta några ord på hur vi trodde att barnet var? Jag hittade inget bra ord kring den vishet graviditeten skänkt mig och det närmsta jag kunde komma var att jag kände att foster/bebisar är intelligenta. I alla fall kände jag så till mitt barn. Den känslan har hållt i sig och jag försöker alltid påminna mig själv om att barn ÄR intelligenta. Barn kan och barn vet. Vi som föräldrar kan däremot ta ifrån dem detta genom att hindra dem i sin väg.

Jag är glad att jag fick en pojke som första barn och att det var en ganska stor guldklimp som kom till oss. När Milian var 5 veckor kom en vän över till oss för att fotografera honom. Vi konstaterade snabbt att Milian såg mycket äldre ut på bilderna än vad han i själva verket var. Eftersom han var pojke, såg äldre ut och var ganska stadig redan när han kom så tror jag att han behandlades som lite äldre. Jag skippade det där snuttigullstadiet och kände aldrig att Milian var bräcklig som en fågelunge. Milian kunde och Milian visste vad han behövde för att utvecklas och ta sig framåt. Och så har det varit sedan dess. Min roll har varit att stötta, uppmuntra, utmana och hjälpa, visa och trösta. "Du kan, försök igen" är en mening som jag säger ofta.


5 veckor

Jag hade inte tänkt så mycket på hur jag skulle vara som mamma innan jag faktiskt blev det. Tänk om jag hade fått en flicka först och hade varit sådär snuttigullig och försiktig med henne. Det hade ju inte varit så bra kan jag tycka nu. Så för Milians systers skull är jag glad att han kom först (förhoppningsvis inte sist). Genom Milian har jag lärt mig hur jag vill att barn ska behandlas. Barn är barn och inte pojkar och flickor.

Nu tror jag ju faktiskt inte att jag hade skapat en prinsessa om en flicka hade kommit först. Jag har aldrig blivit prinsessad av mina föräldrar (även om jag ägt en prinsessklänning som barn och en i tonåren). Min mamma har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, hon kan hantera både gräsklippare och motorsåg. Min pappa har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, han kan laga mat och mangla lakan. Min familj består av en mamma, en pappa, en bunt bröder, en son och en sambo. Mycket snopp och lite snippa men alla kan!

Jag har altid varit av den åsikt att man ska se konsekvenserna av sitt handlande. Gör man något bra leder det ju till något positivt och gör man något mindre bra så leder det till något som kanske inte alls är lika roligt. Exempelvis får Milian klättra där han vill. Trillar han så trillar han och då har han lärt sig något i direkt anknytning till det han har gjort. Givetvis bedömer jag riskerna de gånger jag hinner med i svängarna, vill ju inte att han ska slå ihjäl sig!. Milian trillar dock sällan, utan har väldigt bra koll på sin kropp och verkar vara bra på att avgöra vad han klarar av. Learning by doing typ.

Ibland finns det dock tillfällen då konsekvenserna inte alls är lika självklara och där konsekvenserna inte berör Milian ett skvatt. Som i morse. Milian började riva ner tapeter från väggarna. Nu är detta i ett rum som inte är färdigrenoverat och han har tidigare fått vara med och hjälpa till att riva tapeterna i just detta rum. Det är nu som jag ser mina konsekvenser av att han tidigare fått vara med och jag har tagit lärdom av det. Ändå, så är det så att om jag eller hans pappa säger ifrån så tycker jag att han ska lyssna. Jag sa till honom flera gånger att han inte får riva mer tapeter. Jag vet att han förstod men gick ändå tillbaka till väggen för att riva mer. Jag lyfte då upp honom och var på väg att sätta honom i spjälsängen, kom på mig själv att det är något jag absolut inte vill göra. Hans säng ska aldrig vara ett straff utan hans trygga plats där han kan gosa och sova gott. Att han dessutom kan ta sig ur spjälsängen blir ju som att sätta ungen i fängelse. Så jag vände på klacken och satte honom på madrassen som vi har i hans rum (ingen sovplats). Där sa jag åt honom att stanna och förklarade varför. Han verkade fatta galoppen och jag sa att han fick komma. Han sprang direkt fram till tapeten och rev med bus i blicken. Madrassen igen. Vänta. Vänta. Ok, bra, det räcker så. Han gick fram till tapeten, pekade på den och sa "aj aj".

Vad jag gjorde var att praktiskt taget sätta Milian i skamvrån eller det moderna uttrycket time out. Inget som jag förespråkar och inte ett sätt som jag vill hantera mitt barn.

Under min graviditet var det något som började bli väldigt närvarande i mitt liv, nämligen döden. I takt med att magen och livet inom mig växte, växte även rädslan för döden. Nu fanns det ju så mycket att leva för!

Jag är uppvuxen i familjer där högtider inte firats så mycket. Julafton och födelsedagsfika är väl ungefär det vi har klarat av. Jag har däremot alltid drömt om att ha härliga och kärleksfulla familjetraditioner. Ibland med stort påslag som på julafton, men även små traditioner i den lilla familjen.

Jag tycker det är viktigt att jag som förälder tar vara på högtiderna och gör dem lite speciella för Milian och hans familj. Eftersom jag inte är van så tycker jag dock att den senaste tidens högtider har hunnit passera innan jag ens reagerat. Påsken firades med en höna i fönstret, påskliljor på bordet och ett litet påskägg. Det var allt. Nästa år får det bli bättring!

Idag är det Valborgsmässoafton. Jag har alltid förknippat Valborgsmässoafton med ett välkomnande till våren och där man kan bränna gammalt för att välkomna nytt.  På Wikipedia går att läsa:

"Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition."

Sedan stod det något om häxor och onda andar också.

Vi firade här hemma genom att grilla tillsammans. Sedan åkte vi iväg till Byastugan för att se på den stora elden. Milian lyckades dock göra magplask i en djup vattenpöl. TVÅ GÅNGER! Regnbyxorna hängde hemma i hallen och sonen gick att vrida ur som en blöt gammal trasa. Brrr sa han. Av med kläderna, in i bilen, titta på elden genom bilfönstret och sen hem. Allt var avklarat inom loppet av 20 minuter (grillningen inte inräknad). Bättre lycka nästa år.

Idag har jag fått ha min älskade hemma från förskolan och det har varit så skönt. Vid elvasnåret kände jag att det var nog med mysmorgon och dags för lite energi. Så jag satte på "Om vingarna bär" med Lilla sällskapet och lyfte upp Milian för att dansa lite. Jag fick en närhetstörstande omfamning och sedan somnade han i mina armar innan låten var slut.

När Milian var yngre somnade han nästan alltid i en vaggande dans. Det var ett underbart sätt att få honom att somna på och jag har saknat det. Idag njöt jag till fullo och det kändes väldigt speciellt. Sedan kurade vi i soffan, jag läste en bok och sonen sov så sött. En timme senare vaknade han med ett skratt!


Såhär skulle det sovas.

Det klassiska sättet att vagga till sömns, där barnet ligger i ens armar, har aldrig funkat på Milian. Då har han protesterat med alla röstresurser och hela kroppen. Att söva som på bilden är både mysigt och praktiskt. Först och främst ger det mycket mer kroppskontakt! Sedan kan man som förälder sitta, ligga och stå upp med barnet i sin famn och enkelt skapa mjuka gungande rörelser. Man kan även boa in sig själv och barnet i en bärsjal. På öppna förskolan minns jag att andra tyckte det såg så lätt ut att få Milian att somna, jag lade bara upp honom mot bröstet och fortsatte prata med mina vänner. Jag tror att det blev som att ligga i magen igen. Varmt och med alla välbekanta ljud mot örat.

För ungefär 12 år sedan fattade jag beslutet att bli vegetarian. Det var på gymnasiet och lite på modet att vara lite estet/bohem(!) Många av mina vänner blev vegetarianer och jag funderade mer och mer på det. Så en dag åt jag för mycket tacofärs i skolan. Jag bara åt och åt och åt. Sen blev jag äcklad och tänkte "Nu slutar jag äta kött. Aldrig mer!" Dagen efter gjorde mamma fläskkotletter och jag smakade för att se om jag hade ångrat mig. Det vände sig i magen och sedan dess har jag inte ätit kött. De flesta av mina vänner har börjat äta kött igen och min dåvarande pojkvän har till och med jobbat på kycklingfabrik!

Jag har vid ett fåtal tillfällen funderat på att börja äta fisk. Dels är det så sjukt gott med varmrökt aborre och dels skulle det vara så mycket lättare för andra att bjuda på mat. På nätterna efter sådana här osunda tankar får jag alltid mardrömmar om att jag äter kött. Jag tänker på den stackars fisken och jag tänker på att jag ska äta för min skull, inte andras. Jag är vegetarian av etiska skäl men gör mycket annat skit för att förpesta jorden. Vem gör inte det?

Jag är INTE en vegetarian som litar på min kunskap om kostlära. Jag är INTE en vegetarian som vet om jag lagar tillräckligt "bra" mat. Därför har jag låtit min son äta kött, fisk och fågel. Ibland har jag tillagat mat själv men oftast har sambon stått för provbitar från hans egen mat. När Milian fick burkmat då och då köpte jag aldrig vegetariska alternativ. Nu har han börjat på förskolan och jag har bestämt mig för att jag har lagat min sista köttiga måltid (har lite skit i frysen som jag ska bli av med bara). Om han får vegetariskt hemma och kött, fisk och fågel på förskolan så måste han ju få en väldigt varierad kost. Jag har dessutom bestämt mig för att laga mat med mindre gluten och komjölk. Jag tror det kan vara bra för både min och sonens mage. Och så ska jag börja köpa ekologiskt kaffe. För min, jordens och medmänniskors skull.

I fredags var Milian på förskolan hela dagen (5 timmar). Det gick väldigt bra och han hade inte ens försökt gråta. Både lunch och vila hade funkat. Men med mig hem fick jag en helt annan Milian än vad jag är van vid. Igår var han inte heller sig själv men på ett annat sätt. Jag har även märkt av detta under helgen.

Han har fått dille på ballonger och blir helt hispig och manisk av att leka med dem. Sedan vi nattningen så är han jättedåsig men får någon konstig energitopp efter vällingen. Han pratar på och tumlar runt i 110 så han blir helt svettig. Upprepar samma ord och samma rörelse. Igår tog det två timmar att få honom att somna. Jag vet inte riktigt hur jag ska möta det här och tycker nästan det är lite otäckt. Hoppas att han är lugnare idag efter hämtningen.

Barnfri som jag är har jag hunnit städa undan i huset, tvätta en maskin och söka 5 nya jobb. En kopp kaffe har jag också fått i mig! Ja... och så har ja kört bil!

Det svåraste med att ha barn är att man inte kan bete sig som man vill i motgång.

Jag och Milian lever mycket i symbios. Han påverkas starkt av mitt humör och det gör ju att mitt eget humör förstärks av hans. Lite ping pong effekt. Om jag är sur blir han sur och jag blir surare. Om jag är glad blir han glad och jag blir gladare.

Idag har varit en pust, stånk och stön dag. Jag har inte vaknat upp på hela dagen och känner att hjärnan är inkapslad. Jag kommer liksom inte ut ur mig själv. Detta resulterade i ett oroligt litet barn som ville sova middag redan på förmiddagen. Annars brukar han vila först efter lunch. Att han fick vila var ju skönt för honom (Och för mig...). Jag tror dessutom förskolan har frestat på ordentligt, kändes som att jag fick med mig fel unge hem igår. Han var gnällig, tjurig och besvärlig. Jag önskar så att han kunde tala om för mig vad jag hade kunnat göra för att få hans tillvaro bättre. Inte fick jag kramas och ge kärlek heller.

Medan Milian vilade idag lyckades jag faktiskt städa hela huset. Det blir så mycket sot överallt från vår vedpanna, jag vet inte hur man ska bli av med det problemet. På eftermiddagen har vi varit hos Milians gammelfarbror på födelsedagsfika. Det var såklart trevligt men Milian var rastlös och jag disträ. Sen känns det alltid som om jag hamnar mellan stolarna, kommer aldrig in i något samtal.

Vädret är piss idag och eftersom jag är så anti fick det bli pizza. Pizza och en massa socker gör ju inte humöret bättre. Funderar alvarligt för att lägga om min kost till lättare mat.

Ni märker, här finns ingen större glädje idag. Jag har försökt med Ronjas vårskrik men inte ens det gav lite energi åt folket! Men jag sitter i alla fall här med min älskade skrotunge i knät och njuter av hans närhet. Det finns inget som får mig att må så bra som lite kroppskontakt med mitt barn. Ibland undrar jag om jag kommer pussa ihjäl honom.

Han har förresten redan börjat pussas på dagis.