Simply kat

Det var en vacker sensommardag i augusti, solen sken och små, vita moln prydde den blå himlen. På radion spelades Mando Diaos "Strövtåg i hembygden" och klockan var strax före 12, snart lunchdags. Men än var allt fridfullt och lugnt. Klockan blev 11.51 och jag hörde ett barnskrik sedan någon som skrek "Kolla fötterna! Vilka stora fötter!", sedan fick jag honom i mina armar. Den 8:e augusti, en dag att minnas, Loves födelsedag.

 

Den första augusti var Love beräknad att komma. Jag tippade på 3:e augusti eftersom det är pappa Severins födelsedag. Ingenting hände. Den enda ankomst jag kunde glädjas åt den dagen var att min mamma och lillebror Thomas kom på besök. De var nästan lika efterlängtade som barnet i min mage. Med sig i bagaget hade de solen, mycket uppskattat efter flera dagars ihärdigt regnande. Jag bakade tårta åt pappan i familjen och bjöd såklart på hans favoritmat.

 

Dagen efter kom Severins syster hela vägen från Kongo för att få träffa det väntade tillskottet. Vi bestämde oss för att åka ut till First Camp i Luleå för att äta på Kajen eftersom min storebror drev restaurangen den här sommaren och det var sista dagen han hade öppet. Jag kände mig lycklig. Alla var samlade, solen sken och alla var glada. Till och med svägerskan gjorde oss sällskap. Sommaren hade äntligen kommit tillbaka och jag sa vid ett tillfälle att det kändes som att det var min första semesterdag, jag kunde äntligen slappna av. 

 

Efter maten strosade vi sakta till lekplatsen så att Milian skulle få leka av sig lite. STOPP! Något hände, hade jag fått mens? När det började rinna längs med benen förstod jag vad det var. Vattnet hade gått. Jag flyttades ut till dikeskanten och stod i godan ro och ringde förlossningen och pappa. Sambon rusade iväg för att hämta bilen, mamma rusade iväg för att hämta en dyna för mig att sitta på. Vi andra skrattade nog mest bara. Allt kändes som en dålig svensk sommarkomedi. Strax därpå var vi på väg till förlossningen i tre bilar! Jag skrev en packlista åt mamma och efter lite hönsyra på parkeringen kunde jag och Severin ta oss in på akutmottagningen. Därifrån fick jag åka rullstol till förlossningen.

 

Inne på förlossningen visade kurvorna att allting var bra med både mig och barnet men några värkar kände jag inte av. Vi valde dock att stanna kvar över natten och fick ett rum på BB. Det blev lite som en hotellnatt och det var ganska skönt att få vara bara jag och Severin. Jag vet inte när det hände sist! Dagen efter körde vi en ny kurva men fortfarande ingen aktivitet. Vi gick en lång promenad i solskenet och pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi hoppades på att få igång lite värkar. Vid lunchtid hade fortfarande ingenting hänt så vi åkte hem till blivande storebror och våra besökare. Severin stannade hemma över natten, övertygad om att det skulle ske natten till tisdag. Värkar satte igång och jag sov med TENS-apparaten på. 

 

Tisdag förmiddag. Jag, Severin och hans syster åkte in för ännu en kontroll. En värk registrerades under hela kurvan och vi fick åka hem igen... Därefter bestämde jag och Severin att det var bättre att han åkte och jobbade än att gå hemma och trampa. Vi visste ju att hans få veckors arbete hade kommit olägligt men var ändå otroligt viktiga. Jag kände mig trygg med de människor jag hade omkring mig och visste att jag kunde ringa hem honom om jag ville. 

 

Onsdag förmiddag. Jag och mamma åkte in för ännu en kontroll. Inga värkar, inget vatten. Barnmorskan som arbetade bestämde att det var dags att sätta igång mig. Det var även hon som hade kört kurvan dagen innan och jag kände enormt förtroende för henne. Rapp och bestämd, inga krusiduller! Jag fick tabletter och sakta men säkert satte värkarbetet igång. Jag och mamma tillbringade dagen med att promenera, prata, fika, äta och bara umgås. Timmar som jag uppskattar otroligt mycket, även om de gick långsamt. Vid 21 på kvällen bytte min väninna av mamma, samtidigt som det var personalbyte. Mamma fick åka hem till det viktigaste jag har, Milian. Jag sa till den nya barnmorskan att hon skulle se till att jag fick föda barn under hennes skift. Hon tog hål på mina hinnor och vi började lite mer aggressivt sätta fart på värkarna. Sara, min väninna, var ett underbart stöd och var aktiv hela tiden. Vi arbetade tillsammans genom värkarna och jag kände verkligen att jag gjorde allt i min makt för att få ut mitt barn. Jag andades, sökte fokus, försökte få kroppen att slappna av. Tog mig igenom värk efter värk tillsammans med Sara. Lustgas funkade inte så ett tag fick jag köra TENS. Den fungerade bra men störde mätningarna av barnet så istället fick jag akupunktur. Akupunkturen hjälpte också ett tag men fram emot 3 på natten började jag känna att allt var ganska jobbigt. Jag fick anstränga mig för att komma ihåg vilka som var i rummet och till slut svarade jag inte på tilltal. Jag tyckte mest jag fick ligga i sängen och få en massa våldsamma behandlingar i underlivet. Jag minns att jag skrek "MUTTAN" flera gånger, ett ord jag väldigt sällan använder annars. Smärtan satt annars hela tiden i ryggen och bak mot ändtarmen. Samma som med Milian men ändå hade jag en helt annan kontroll den här gången. Andra saker som jag minns är att jag under TENS- och akupunkturfasen satt mycket upp på en hård stol. Sara fick sitta på golvet och stryka mig på mina bortdomnade vader alternativt trycka mig hårt i svanken. Ett tag fick jag trycka min panna hårt mot hennes hand. Hennes hand var Severins panna, ett sätt för mig att få ha honom där. När smärtan var som värst kände jag ibland att jag var Milian. Det lustiga är att Sara då även hade sett Milian i mina ansiktsuttryck.

 

Runt 5 på morgonen sa barnmorskan att hon respekterat min önskan tillräckligt länge och nu ville ge mig EDA för de höll på att "tappa mig". Jag gick med på det och kände att om så bara 5-minters smärtlindring skulle vara skönt. När läkarna kom var jag öppen 7 cm och där hade jag tydligen trampat länge. När de sedan skulle lägga blockaden hade jag öppnat mig 10cm och ett hopp drog genom rummet. De avvaktade 30 minuter men sedan lade de en blockad i alla fall. Det krävdes två läkare och flera försök innan de fick den på plats. Jobbigt för mig men när bedövningen väl satte in så återvände livet. Allt fick färg igen samtidigt som solen skickade in sina första strålar i rummet. Det glittrade i personalens hår och jag kunde andas. Jag kunde prata, jag kunde äta och jag kunde stå. 4 timmar till på stående fot, gungandes till Kultirations svenska reggae, försökte jag med all min kraft få min kropp att trycka ner mitt barn. "Harmoni" av Kultiration (sök på Spotify) kom att spela stor roll under min förlossning och det var många små fraser som kändes så passande där jag stod och gungade:

 

 

När jag gungat i ungefär 4 timmar sa jag till Sara att jag inte ville "försvinna" igen och få panik. Det var viktigare för mig att få se mitt barn komma till världen, jag ville inte riskera ett snitt under narkos. Strax därefter kom personalen in och sa att vi måste hitta ett slut. Två läkare kom in och bedömde att det var snitt som gällde. Bebisen stod fast i mitt bäcken på samma ställe som Milian och de kände att värkarna inte tryckte ner. Jag blev väldigt besviken och efter många tårar gav jag besked att det ändå var ok. Det viktigaste var ju att få se mitt barn komma till världen, något jag missade när Milian kom. Jag rullades iväg till operation och på radion spelades Stiftelsens "Vart jag än går": 

 

 

Passande och så sant.

 

På operationsbordet fick jag panik. Jag skulle vara vaken under en operation som skulle ta ungefär en timme. De skulle skära i mig och jag skulle känna i det även om det inte skulle göra ont. Minnen från en bekant som har berättat dåliga minnen om det här dök upp. Jag skulle känna dem gräva i mig. Jag fick svårt att andas men Sara fanns där och höll mig i handen, tittade mig i ögonen. Operationssalen var full med kvinnor och på något sätt kändes det lite kul. När läkarna väl skulle sätta igång att skära blev det jobbigt att höra dem diskutera, så jag bad gänget sjunga en sång. Efter lite skratt fick vi i alla fall igång radion och Lady Gaga spelades på högsta volym. Ungen kan ju inte födas till Lady Gaga tänkte jag och skrattade. Det var i alla fall skönt att få lyssna till musik istället för läkarna. Efter en stund började jag känna smärta och vi insåg att bedövningen inte tagit ordentligt. En manlig läkare kallades in som direkt ville söva mig. Jag protesterade. I helvete heller att jag skulle missa det här! Så vi körde på ändå, smärtan var inte värre än en värk tänkte jag. Och det var faktiskt inte så läskigt att känna läkarna klippa, dra och böka omkring. Solen sken ju utanför fönstret och paniken hade lagt sig. Jag påminde Sara om att jag långt idigare sagt till henne att barnet skulle vara ute före 12. Strax därpå sa min underbara barnmorska till Sara att förbereda kameran. Sedan hörde jag ett vad jag tyckte "Men hej gumman". Och sedan höga rop "Kolla fötterna, kolla fötterna!". Klockan var 11.51 och en underbart nyfödd liten pojke lades på mitt bröst. På radion spelades Mando Diaos "Strövtåg i hembygden". Jag kunde inte andas, vilken känsla.