Jag är uppvuxen i familjer där högtider inte firats så mycket. Julafton och födelsedagsfika är väl ungefär det vi har klarat av. Jag har däremot alltid drömt om att ha härliga och kärleksfulla familjetraditioner. Ibland med stort påslag som på julafton, men även små traditioner i den lilla familjen.
Jag tycker det är viktigt att jag som förälder tar vara på högtiderna och gör dem lite speciella för Milian och hans familj. Eftersom jag inte är van så tycker jag dock att den senaste tidens högtider har hunnit passera innan jag ens reagerat. Påsken firades med en höna i fönstret, påskliljor på bordet och ett litet påskägg. Det var allt. Nästa år får det bli bättring!
Idag är det Valborgsmässoafton. Jag har alltid förknippat Valborgsmässoafton med ett välkomnande till våren och där man kan bränna gammalt för att välkomna nytt. På Wikipedia går att läsa:
"Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition."
Sedan stod det något om häxor och onda andar också.
Vi firade här hemma genom att grilla tillsammans. Sedan åkte vi iväg till Byastugan för att se på den stora elden. Milian lyckades dock göra magplask i en djup vattenpöl. TVÅ GÅNGER! Regnbyxorna hängde hemma i hallen och sonen gick att vrida ur som en blöt gammal trasa. Brrr sa han. Av med kläderna, in i bilen, titta på elden genom bilfönstret och sen hem. Allt var avklarat inom loppet av 20 minuter (grillningen inte inräknad). Bättre lycka nästa år.
Idag har jag fått ha min älskade hemma från förskolan och det har varit så skönt. Vid elvasnåret kände jag att det var nog med mysmorgon och dags för lite energi. Så jag satte på "Om vingarna bär" med Lilla sällskapet och lyfte upp Milian för att dansa lite. Jag fick en närhetstörstande omfamning och sedan somnade han i mina armar innan låten var slut.
När Milian var yngre somnade han nästan alltid i en vaggande dans. Det var ett underbart sätt att få honom att somna på och jag har saknat det. Idag njöt jag till fullo och det kändes väldigt speciellt. Sedan kurade vi i soffan, jag läste en bok och sonen sov så sött. En timme senare vaknade han med ett skratt!
Såhär skulle det sovas.
Det klassiska sättet att vagga till sömns, där barnet ligger i ens armar, har aldrig funkat på Milian. Då har han protesterat med alla röstresurser och hela kroppen. Att söva som på bilden är både mysigt och praktiskt. Först och främst ger det mycket mer kroppskontakt! Sedan kan man som förälder sitta, ligga och stå upp med barnet i sin famn och enkelt skapa mjuka gungande rörelser. Man kan även boa in sig själv och barnet i en bärsjal. På öppna förskolan minns jag att andra tyckte det såg så lätt ut att få Milian att somna, jag lade bara upp honom mot bröstet och fortsatte prata med mina vänner. Jag tror att det blev som att ligga i magen igen. Varmt och med alla välbekanta ljud mot örat.
För ungefär 12 år sedan fattade jag beslutet att bli vegetarian. Det var på gymnasiet och lite på modet att vara lite estet/bohem(!) Många av mina vänner blev vegetarianer och jag funderade mer och mer på det. Så en dag åt jag för mycket tacofärs i skolan. Jag bara åt och åt och åt. Sen blev jag äcklad och tänkte "Nu slutar jag äta kött. Aldrig mer!" Dagen efter gjorde mamma fläskkotletter och jag smakade för att se om jag hade ångrat mig. Det vände sig i magen och sedan dess har jag inte ätit kött. De flesta av mina vänner har börjat äta kött igen och min dåvarande pojkvän har till och med jobbat på kycklingfabrik!
Jag har vid ett fåtal tillfällen funderat på att börja äta fisk. Dels är det så sjukt gott med varmrökt aborre och dels skulle det vara så mycket lättare för andra att bjuda på mat. På nätterna efter sådana här osunda tankar får jag alltid mardrömmar om att jag äter kött. Jag tänker på den stackars fisken och jag tänker på att jag ska äta för min skull, inte andras. Jag är vegetarian av etiska skäl men gör mycket annat skit för att förpesta jorden. Vem gör inte det?
Jag är INTE en vegetarian som litar på min kunskap om kostlära. Jag är INTE en vegetarian som vet om jag lagar tillräckligt "bra" mat. Därför har jag låtit min son äta kött, fisk och fågel. Ibland har jag tillagat mat själv men oftast har sambon stått för provbitar från hans egen mat. När Milian fick burkmat då och då köpte jag aldrig vegetariska alternativ. Nu har han börjat på förskolan och jag har bestämt mig för att jag har lagat min sista köttiga måltid (har lite skit i frysen som jag ska bli av med bara). Om han får vegetariskt hemma och kött, fisk och fågel på förskolan så måste han ju få en väldigt varierad kost. Jag har dessutom bestämt mig för att laga mat med mindre gluten och komjölk. Jag tror det kan vara bra för både min och sonens mage. Och så ska jag börja köpa ekologiskt kaffe. För min, jordens och medmänniskors skull.
I fredags var Milian på förskolan hela dagen (5 timmar). Det gick väldigt bra och han hade inte ens försökt gråta. Både lunch och vila hade funkat. Men med mig hem fick jag en helt annan Milian än vad jag är van vid. Igår var han inte heller sig själv men på ett annat sätt. Jag har även märkt av detta under helgen.
Han har fått dille på ballonger och blir helt hispig och manisk av att leka med dem. Sedan vi nattningen så är han jättedåsig men får någon konstig energitopp efter vällingen. Han pratar på och tumlar runt i 110 så han blir helt svettig. Upprepar samma ord och samma rörelse. Igår tog det två timmar att få honom att somna. Jag vet inte riktigt hur jag ska möta det här och tycker nästan det är lite otäckt. Hoppas att han är lugnare idag efter hämtningen.
Barnfri som jag är har jag hunnit städa undan i huset, tvätta en maskin och söka 5 nya jobb. En kopp kaffe har jag också fått i mig! Ja... och så har ja kört bil!
Jag och Milian lever mycket i symbios. Han påverkas starkt av mitt humör och det gör ju att mitt eget humör förstärks av hans. Lite ping pong effekt. Om jag är sur blir han sur och jag blir surare. Om jag är glad blir han glad och jag blir gladare.
Idag har varit en pust, stånk och stön dag. Jag har inte vaknat upp på hela dagen och känner att hjärnan är inkapslad. Jag kommer liksom inte ut ur mig själv. Detta resulterade i ett oroligt litet barn som ville sova middag redan på förmiddagen. Annars brukar han vila först efter lunch. Att han fick vila var ju skönt för honom (Och för mig...). Jag tror dessutom förskolan har frestat på ordentligt, kändes som att jag fick med mig fel unge hem igår. Han var gnällig, tjurig och besvärlig. Jag önskar så att han kunde tala om för mig vad jag hade kunnat göra för att få hans tillvaro bättre. Inte fick jag kramas och ge kärlek heller.
Medan Milian vilade idag lyckades jag faktiskt städa hela huset. Det blir så mycket sot överallt från vår vedpanna, jag vet inte hur man ska bli av med det problemet. På eftermiddagen har vi varit hos Milians gammelfarbror på födelsedagsfika. Det var såklart trevligt men Milian var rastlös och jag disträ. Sen känns det alltid som om jag hamnar mellan stolarna, kommer aldrig in i något samtal.
Vädret är piss idag och eftersom jag är så anti fick det bli pizza. Pizza och en massa socker gör ju inte humöret bättre. Funderar alvarligt för att lägga om min kost till lättare mat.
Ni märker, här finns ingen större glädje idag. Jag har försökt med Ronjas vårskrik men inte ens det gav lite energi åt folket! Men jag sitter i alla fall här med min älskade skrotunge i knät och njuter av hans närhet. Det finns inget som får mig att må så bra som lite kroppskontakt med mitt barn. Ibland undrar jag om jag kommer pussa ihjäl honom.
Milian smet upp på ängen. Oändligt med gnistrande, otrampad snö.
När orken tar slut vilar vi lite.
Jag sydde en mössa och såhär blev det. Sömmarna är galna, alla bitar sitter inte på rätt plats och vissa sitter på tvären. Mitt första syförsök sedan grundskolan (förrutom alla gardiner) och beskrivningen hämtade jag på den här underbara bloggen:http://hostlycka.blogspot.se/2012/03/monster-till-kattmossa.html
Det verkar som om alla har en åsikt kring hur ett barn ska nattas och sova. Dels finns det en massa metoder så som "Sova hela natten" och "Fem minuters-metoden", dels finns det en massa erfarna föräldrar och morföräldrar. Och så finns ju såklart alla de där som inte är föräldrar än men ändå har en åsikt om hur deras ungar ska sova!
När Milians nyss kommit till världen och jag befann mig i den där härliga babybubblan så var det självklart att han skulle sova bredvid mig. Han fick fri tillgång till bröstet och vi sov gott ihop. I mitten av sängen lade jag upp kuddar och senare böcker som barriär för en tumlande pappa. Det var även helt ok med andra att det var så (!).
Med tiden så började det pratas mycket om hur många nätter han sov, hur länge han sov i sin egen säng och hur nattningsrutinerna gick till. Nybliven mamma som jag var lyssnade jag på råd och rön från alla omöjliga håll. Det var tydligen viktigt att barnet skulle somna och sova i egen säng och dessutom skulle barnet inte somna vid bröstet. Det stack i varenda por i kroppen men jag testade det där med att söva honom i hans säng. Det dunkades i baken och vi testade till och med att låta honom skrika en stund. 10 minuter av min sons skrik är mer än jag tål så det hände inte så många gånger. Milian har en resårmadrass i sin säng och den tryckte vi på med händerna så att den gungade, det somnade han av men vilket jobb! Sen fick han ju ändå komma upp för att amma och "lat" som jag var fick han allt som oftast stanna i vår säng. Mer var det nog så att jag följde känslorna på natten. Mina känslor och inte någon annans åsikt.
Milian hade till en början väldigt svårt att sova på dagen. Det kunde ta tid och somna och han sov oftast bara 10 minuter i sträck. I vagnen sov han dundergott! När han var 6 veckor åkte vi till Kanarieöarna med hans morfar. Helt plötsligt gick det inte att sova i vagnen, det var ju inte ombäddat med åkpåse och overall. "Lägg honom på mage!", sa morfar en dag när Milian grät och grät. Vi testade och han somnade på två röda. Milian var ett magbarn och det var ju inte så bra. Därefter fick han ändå sova på mage på dagen, ofta på mig i bärsjal eller när jag satt i soffan. Nätterna var dock jobbiga för jag var så stressad över det där med plötslig spädbarnsdöd. Vi vände honom till ryggläge när vi själva gick och la oss och då vaknade han ju såklart ett tag senare.
Vi fick efter många månader låna ett andningslarm av en väninna så att Milian kunde sova på mage och därefter kunde både mor och son sova mer avslappnat. Detta innebar ju dock att Milian sov så mycket som möjligt i sin egen säng eftersom larmet bara funkar om man sover själv. Men så snart han hade passerat den kritiska tiden för plötslig spädbarnsdöd blev det nya tag. För så mycket enklare det hade varit om jag bara hade lyssnat till mig själv från början. Det är ju jag som är Milians mamma, ingen annan! Jag kände hela tiden att jag ville sova nära min lille son. Så när andningslarmet inte längre var nödvändigt fick vi våra egna sovrutiner som vi har än idag.
Kvällen avslutas ofta med lite lugna och gosiga aktiviteter som att titta på lite lugna barnmusikvideor eller läsa bok. Vi busar länge på skötbordet och Milian får gärna vara naken en stund, han tycker det är så mysigt att springa omkring naken och att få kramar är ju bara så skönt. Sedan går jag och Milian upp till stora dubbelsängen och kurar ihop oss. Vi ligger nära, nära och han får en flaska välling medan jag sjunger Trollmors vaggvisa. Därefter blir det som det blir, ibland somnar han direkt och ibland är han lite bus-, puss- och kramsugen. Massa kramar och pussar brukar det bli. Sedan somnar han gott och jag lägger över honom i hans säng. Vaknar han sedan på natten (typ alltid) så får han sova mellan oss. Här somnas det inte på egen hand och här sovs det inte på egen hand. Jag vill inte, min sambo vill inte och min son vill inte. Vad andra vill skiter jag i. Min son somnar utan gråt och han somnar tryggt.
De nätter Milian inte har vaknat på natten känner jag mig alltid tom. Jag har inte fått tanka mina batterier hos honom och jag har inte fått fylla på med närhet och kärlek. Vissa perioder är Milian i behov av extra närhet, exempelvis när pappa är bortrest. Då kryper han helt sonika upp på mig och ligger tvärs över mig som en scarves. Annars är det vanligt att vi ligger sked fast han har sitt huvud uppe på mitt så vi ligger kind mot kind. Som jag älskar att vara nära min son.
Nu har vi pratat om att han ska få flytta in i sitt tilltänkta sovrum då han verkar bli lite störd på natten. Men då både jag och Severin har lite separationsångest har det inte blivit av. Vad Milian tycker vet vi inte. Vi har i alla fall kommit så lång att vi bestämt att ta bort en långsida på spjälsängen. Då blir han inte fången i sin egen säng och kan snabbt och lätt springa in till oss där han alltid är välkommen. Närhet ger trygghet och magin i nattens kroppskontakt ska inte underskattas. Min mammas kommentar "Men ni kan ju inte låta honom bestämma". Jo, det kan vi!
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Inskolningen på förskolan går precis som förväntat. Skrutten drog med sig en av sina fröknar (säger man så nu för tiden?) till de stora barnens lekplats idag. Där var det mycket roligare! När mamma och pappa vinkade från fönstret tog han bara fröken i handen och drog iväg igen.
Det var intressant att vara båda föräldrarna på plats idag. Förskola här i Sverige skiljer sig mycket från motsvarande verksamhet i Kamerun. Sambon tycker det är ytterst underligt att personalen leker med barnen, vilket trams (Han sa inte riktigt så). Och i Kamerun kan man mycket väl bli agad av läraren för att man ska sluta gråta när mamma går vid lämningen. Insikter som de här gör att jag dagligen uppskattar det jag har i livet.
Milian har en ganska härlig inställning till livet. Så fort han har gjort något som han tycker är bra klappar han i händerna och ler förtjust. Tänk om vi vuxna också skulle börja klappa åt oss själva ibland då och då. Positiv energi ger mer positiv energi. Jag tror det är bra att man ger sig in i en positiv spiral för att piffa till livet lite grann. Flera gånger i veckan försöker jag förklara för min sambo att skratt föder skratt. De första skratten kanske inte behöver vara så hjärtliga men snart skrattar man hjärtligt för att man han kickat gång endorfinerna i kroppen.
Kommer ni ihåg hur konstigt man kunde tittade på människor som stod och pratade för sig själva för några år sedan? Jag kunde fundera länge på dessa monologer och bakgrunden till dem. Varje gång kom jag på att folk hade börjat använda hands free! Nu ser jag framför mig vilka blickar jag skulle få om jag började klappa förtjust i händerna lite då och då.
Efter några horribla timmar på uppvaket fick jag äntligen rullas till BB för att träffa min lilla familj. Jag älskar tanken på att vi är en liten familj.
Första mötet med Milian kändes så naturligt och jag kände direkt att det var den där lille skrutten som legat i min mage och groddat. Liten och liten, han vägde 4540g och var 58 cm lång. När han låg i min famn hamnade hans små (stora) fötter vid snittet hela tiden, det gjorde riktigt ont men vad är lite smärta när man håller i hela sin värld.
Vi hade några underbara dagar på BB. Personalen tog så fint hand om oss och aldrig har jag väl blivit så bortskämd av min sambo. Det var så fantastiskt att äntligen få träffa Milian och bara få umgås. Sen sov jag ju mycket också och tränade på att resa mig utan magmuskler. Mjölkduschar och blodöversvämingar förekom också, men det är inte det jag minns. Jag minns vistelsen som att bo på femstjärnigt med världens finaste familj.
Första dagisdagen har passerat och som förväntat gick det bra. Milian dröjde sig kvar och hade lite svårt att slita sig från nyfunna vänner och leksaker.
En ur personalen frågade vad han tycker om och leka med. Jag blev lite ställd mot väggen där och var tvungen att tänka efter. Han tycker om att samla alla klossar i en och samma låda och sen flytta över dem till en annan låda, alternativt skaka lådan så klossarna åker ur. Det är nog mest det han gör med sina leksaker. Han tycker om att skapa "musik" med sina leksaker också.
Vi tillbringar hela dagarna tillsammans och gör det mesta ihop. Vi lagar mat, vi startar tvättmaskinen, vi hänger tvätt, vi dammsuger, vi torkar golvet. Mys och bus har vi när vi läser böcker, dansar och sitter vid datorn. Om Milian gör något på egen hand så älskar han att prova skor och ta på sig mössa och vantar. En annan favorit är att leta skräp som han kan gå och kasta, lyckan är stor när han får gå och kasta sin egen blöja.
Trots all vår tid tillsammans kan jag få dåligt samvete (dagligen) för att jag ägnar mig för lite åt honom. Jag tänker ofta att jag ska sätta mig ner och leka och bara fokusera på min lille skatt. Jag gör det också, men inser precis som Milian att det blir tråkigt ganska fort.
I morgon börjar Milian på dagis. Eller förskola heter det väl. Det är en stor dag för mig och ganska skrämmande. Om jag känner min son rätt så behöver han ingen inskolning, däremot behöver jag det. Jag går omkring och tänker att du kommer jag förlora honom till institutionens värld och jag kommer aldrig få tillbaka honom därifrån. Tycker inte alls om den känslan.
Jag är arbetslös och Milian skulle inte behöva börja nu egentligen. En stor anledning till att han får börja nu är för hans skull. Han har blivit så isolerad här ute på landet och behöver nya utmaningar och få träffa lite andra barn. Han skiner upp varje gång vi får besök och att få leka med barn är så kul! Sedan tycker jag det är bra att ha inskolningen klar när jag väl får jobb. Då kommer han mest troligt vara på dagis 10 timmar om dagen så 5 timmar om dagen 3 dagar i veckan blir en liten mjukstart.
Jag går omkring och funderar på vad han ska ha på sig imorgon. Ytligt kan tänkas, men tyvärr bidrar kläderna till en del av första intrycket. Jag har alltid älskat blått och turkost. Den centrala färgen i vårt hus är blå och större delen av min garderob är blå. Detta har resulterat att det blivit en hel del blå och turkosa kläder i Milians garderob. Inget fel med det kanske men jag vill inte att han ska uppfattas som en grabb imorgon. En tuff liten kille. Jag vill att han ska uppfattas som Milian, en härlig och go unge. Den han är. Funderar på en aprikos och turkos body med jeans till, vad tror ni om det?
Jag vill börja med att säga att en viss låt från Melodifestivalen har förstört ordet mirakel för mig och det är inte ett lika vackert ord som förut. Men mitt barn är verkligen ett mirakel, varenda unge i världen är ett mirakel!
Jo, för visst är han ett mirakel, min son. Jag lyckades dock inte åstadkomma något mirakel själv utan fick hjälp av ett fantastiskt läkarteam som fick ge naturen en spark i ändan. Jag har mycket tankar kring min förlossning och känner mycket ilska, misslyckande, glädje och en massa jävlar anamma inför nästa förlossning. Jag ältar om och om igen vad som kunde ha gjorts annorlunda, jag ville ha en naturlig förlossning och hamnade istället på operationsbordet. Varför?
Enligt barnmorskan som var med till slutet av förlossningen var mitt värkarbete för svagt. (Det var även hon som tog emot mig när jag kom in. Hon fick minsann åka hem, duscha, äta, sova och komma tillbaka på ett nytt skift. Medan jag fortfarande jobbade på mitt "skift") Jag tror i min amatöranalys att detta hade gått att undvika om bara något hade gjorts åt min ryggsmärta. Jag tror att jag hindrade mitt värkarbete genom att inte kunna slappna av och genom att fokusera på fel smärta. Jag känner igen smärtan jag fick i ryggen även om jag aldrig haft den så stark förut. Om jag spänner min rygg eller gör vissa aktiviteter så krampar musklerna kring mina love handles och sedan sprider det sig i ryggen. Tänk er när ni vaknar med kramp i vaden på natten och så tänker ni er den smärtan i hela ryggen, i 24 timmar utan paus.
JRedan innan jag fick epiduralen hade jag ont i ryggen och min sambo kämpade med varmvattenflaskan för att få mig att slappna av. Värme. Så enkelt kan det vara att få muskler att slappna av. Jag blev erbjuden en epidural eftersom jag började vara ganska sliten. Där i min smärtberusning litade jag på personalen och trodde att det var det bästa de kunde erbjuda. Men, eftersom jag visste att jag skulle vara kraftigt smärtpåverkad under förlossningen hade jag skrivit förlossningsbrevet där jag klart och tydligt menade att jag inte ville ha epidural men gärna annan smärtlindring. Så vart tog erbjudandet om en varm dusch och lite nålar vägen? Visst, jag har mitt eget ansvar och hade kunnat be om det. Men hur lätt är det i praktiken?
Så jag fick epiduralen och värkarna kändes inte så mycket. Smärtan i ryggen kändes desto mer och den fick mig att till slut tappa all kontakt med världen. Varför gav ingen mig en örfil för att ta hem mig till jorden igen? Varför tog ingen tag i mitt huvud, tvingade mig att fokusera blicken och lyssna? Varför höll ingen mig i handen? Varför tänkte ingen på att det mest lugnande ljud för en gravid kvinna är hjärtslagen från hennes barn? Jag tiggde och bad om att de skulle komma på något nytt och bad till och med om en Ipren. Inte hade väl en Ipren gjort någon skillnad, men kanske placeboeffekten.
Under hela förlossningsarbetet låg ett lugnt och tryggt barn i min mage och väntade. Det var en Milian. När han väl kommit till världen dröjde det flera timmar innan vi fick träffa varandra. Medan jag låg på uppvaket bondade Milian med pappa och passade på att bajsa ner honom lite! Jag önskar att någon hade tänkt på att ta lite kort när han var alldeles ny, kladdig och blå. Jag önskar att jag hade fått se den där knappnålen som symboliserade min sons födelse. Jag önskar att jag också hade fått en smörgås med en flagga för att fira. Nu blev det inte så och dessa minnen tillhör nu endast min sambo. Tänk om vi hade fått dela dem...
Jag ska inte skylla på personalen, de hade väl annat att stå i. Ibland tänker jag att mitt största misstag var att stiga ur bilen på förlossningen. Bilen vibrerade och hade sätesvärme, perfekt för ryggen. Den här förlossningen har inte skrämt mig utan snarare ville jag fort "upp på hästen igen". Gör om gör rätt. Nu går ju inte en förlossning att göra om men jag hoppas innerligt att jag får chansen att prova igen. Jag funderar på en doula som kan föra min talan men även tala med mig (min sambo blir väldigt inåtvänd i jobbiga situationer). Jag ska träna upp min rygg och jag ska se till att jag har med mig en värmedyna. Viktigt tror jag är också att jag kämpar på i hemmiljö så länge som möjligt, så fort jag blir patient litar jag på andra och mindre på mig själv. Jag har läst i min förlossningsjournal att jag profylaxandades bra de första timmarna. Jag vet inte hur man profylaxandas men jag vet hur viktigt det är att andas och har även tränat en del yoga. Jag tror att en doula skulle kunna hjälpa mig att finna andningen och styrkan igen om jag driftar bort i smärtdimmorna. Egentligen skulle jag vilja ha med mig någon som jag känner, men jag har svårt att komma på vem som skulle vilja ge mig en örfil och bossa över mig (någon som har något att invända?). Jo, jag vet en person. Det är min äldsta vän men det är en han och då tror jag sambon kommer protestera högljutt!
Jag känner ofta att jag lever på lånad tid. Jag förtjänar inte att leva. Hade naturen fått sköta sitt så hade jag inte varit här idag. Hade jag bott i en annan del av världen hade jag kanske inte heller överlevt. Jag är svag och misslyckad som inte ens klarar av att bringa mitt barn till världen. Det är så dumma känslor, men det är känslor jag inte kan styra över. De gör även att jag uppskattar livet så otroligt mycket. Jag och min son lever och jag tror att vår upplevelse tillsammans har skapat ett speciellt band mellan oss.
Jag har jobbat på det här inlägget i två dagar men båda gångerna har datorn ställt till det för mig. Under tiden har min underbara väninna satt en liten son till världen. Hon var inne på förlossningen i 30 minuter. Så olika det kan vara.
Fixa mirakel var det ja. Min förlossning är ganska dimmig och diffus så allt är inte solklart kring vad som hände. Speciellt de första timmarna är ganska oklara för mig.
När vattnet gått tog de fram en stor blöja åt mig som jag skulle ha på mig. Sambon höll på att trilla baklänges och bad om tillåtelse att få reta mig för detta efteråt! Jo, det kunde han väl. Min största oro inför förlossningen har i alla år varit att jag skulle bajsa på mig. Hallå, det finns väl värre saker att tänka på? Men att bajsa på sig är en pinsam situation som jag kan sätta mig in i. Att föda barn är inget som jag ens kunde föreställa mig hur det skulle vara. Oron att bajsa på sig är något man kan ta på. Så jag hade bearbetat sambon länge med min oro, han fick inte retas om det skulle hända. Jag minns att denna oro fortfarande fanns kvar under själva förlossningen, jag ville gå på toa hela tiden. Att gå på toa var fruktansvärt! Jag nådde knappt ner till golvet och mitt i allt så kom det värkar som jag inte kunde möta. Förutom att gå på toa tillbringade jag de första timmarna med att sitta på pilatesboll, vandra omkring med gåstol, testa lustgas (aldrig igen) och försöka få i mig något att äta och dricka. Jag hade redan gått länge med värkar hemma och hade lagt mycket energi åt gråt och hopplöshet. Väl inne på Förlossningen kom hoppet tillbaka och jag kände mig laddad. Vid 7 cm blev det tvärstopp och timmarna gick.
Inför förlossningen hade jag skrivit ett förlossningsbrev där jag tydligt förklarade att jag kunde tänka mig all sorters smärtlindring men inte medicinsk. Det viktigaste för mig var att absolut INTE sätta EDA. Jag ville inte ha någon epidural!
7 cm öppen, pilatesboll, gåstol, milkshake. 7cm öppen, pilatesboll, gåstol, milkshake. Timme ut, timme in. Sen kom någon in och sa " Vill du inte att vi ska sätta en epidural ändå, du behöver vila". Ynkliga lilla jag sa "joooo". Epiduralen sattes och helvetet brakade lös. Vi fick förvisso vila lite, min sambo körde och köpte kebab och jag sov en liten stund. Jag fick ligga på sidan med ena benet i högläge, det skulle tydligen vara bra. Då jag under större delen av graviditeten känt på mig att mitt barn inte tyckte om att jag låg på vänster sida, kändes det ganska bra när jag fick bekräftat från sjukhuspersonalen att det inte var populärt hos det lilla livet. Så jag låg på höger sida, som en kissande hund ungefär. Så kände jag en ilande smärta i ryggen. Jag fick fullständig panik och de tryckte in mer smärtlindring. Det var en smärta så obeskrivlig och jag kan inte finna ord till att förklara. Smärtan höll i sig och togs inte bort av epiduralen. Jag hade konstant ont och det var ingen smärta knuten till värkarna. Värkarna kände jag knappt efter epiduralen. Till slut fick jag inte mer smärtlindring och då blev det så klart ännu värre. Timmarna gick. Jag kräktes upp allt jag fick i mig. Sambon fick sitta med en varmvattenflaska upp och ner längs ryggen. Jag kunde inte sitta, inte ligga, inte gå, inte stå. Kröp på golvet, tuggade fradga, och vrålade. Vrålade utan paus och utan att slappna av i musklerna. Jag kan tänka mig att jag såg ut ungefär som den där tjejen i Exorcisten. Jag tiggde och bad någon att sitta och prata med mig och att de måste komma på något nytt. Jag ville ha en Ipren. Jag fick ingen Ipren och något nytt kom de inte på. De bara tvingade mig att dricka äcklig saft som jag kräktes upp. Jag var öppen 10 cm och ville krysta. Men fick inte då det fanns en liten kant kvar. En liten jävla kant. Sambon ringer på larmklockan och säger att HAN inte orkar mer. Då tillkallar de någon, gör en undersökning och konstaterar att de inte kan hjälpa till med sugklocka och att enda utvägen är akut snitt. Då har det gått 30 timmar.
Någon annans operation ställs in. Jag rullas in i operationssalen, trycks ner i liggande ställning med armarna rakt ut. Minns att jag tänkte om något om Jesus på korset. Eftersom jag inte kunde ligga platt ner på rygg på grund av smärtan fick de trycka ner mig. De förklarade vad som skulle hända, först tvätta sen söva. Jag undrade om de inte kunde söva mig först men det gick inte på grund av... Hör och häpna nu, för nu hände något som borde ha hänt långt innan. De kunde inte söva mig först på grund av BEBISEN. Vilket magiskt ord. Då var det bara att gilla läget, jag sträckte ut min hand och någon tog den. Någon höll mig i handen. (Och nu sitter jag här och gråter vid datorn)... Jag vaknar i ett avgrundsvrål. Har ingen smärtlindring i kroppen och de har precis skurit igenom 7 lager in i min mage för att plocka ut en bebis. Rullas till uppvaket. Får se min sambo i korridoren, får se min bebis fot och sliter i skjortan för att få fram bröstet. Amma, jag måste amma. Minns inte mer.
Vårt barn var beräknat att komma till världen på självaste lucia. Lucia passerade och nu gick jag verkligen i väntans tider. När skulle det lilla livet komma och göra oss sällskap i världen? Jag trivdes bra med att vara gravid så lite rädd var jag. När barnet ligger i magen så är ju allt ok och tryggt, men när det väl kommer till världen så vet man inte vad som väntar längre. Jag kände att jag gott kunde vara gravid lite till. Men så blev jag lite övermogen och jag började se fram emot den stundande förlossningen. Jag har alltid varit lite skräckslagen kring det där med förlossningar men det vände när jag blev gravid. Jag såg fram emot att möta smärtan och lyckas bringa ett barn till livet. Tänk vad häftigt, tänk vad starkt. Tänk att lilla jag skulle lyckas med ett sådant mirakel!
22 december, min födelsedag. En blödning. Nu äntligen ärnågot på gång! Jag fick ingen tårta av min sambo så för att få fika lite på födelsedagen gav jag mig iväg till mitt jobb för lite julfika och julklappsutdelning. Allt jag kunde tänka på var den där blödningen och att allt hade startat nu. Det var lite hemligt och mysigt. Men det blev inte så mycket mer än så den dagen.
Julafton, inte alls särskilt glad över att tillbringa den hemma. Planen hade varit att vi skulle åka ner till mamma i Skåne med nyfödingen, men den hade ju gått i stöpet. Lite firande tyckte jag att vi skulle ha så jag ställde mig och gjorde julgodis och lagade mat hela dagen. På kvällen kom två av sambons vänner och njöt av lite mat. Lite senare tyckte jag att han kunde skicka hem dem, min ork var slut och jag kände av lite sammandragningar. Jag började få värkar och spännande blev det. Klockadeen del och märkte att det var ganska regelbundet. Vi ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma in eftersom jag hade haft en blödning också. Där fick jag ligga med en massa sladdar kopplade till magen en lång stund. Sen blev jag hemskickad med en sovdos då jag bara hade pinvärkar, värkar som gör ont men inte har någon effekt. En sovdos består av smärtlindrande, sömntabletter och astmamedicin som slår ut värkarna. Vilken förlust. Vilket nederlag. De sa att jag skulle märka när det riktiga värkarbetet satte igång för det kändes helt annorlunda och gjorde mycket ondare. Vi åkte hem och sov.
Dagen efter var jag inte alls särskilt utvilad och kände mig ganska uppgiven. Det var då jag kände att jag blivit lurad. Allt var bara på låtsas. På kvällen satte samma smärta igång igen. Sambon sov och jag gick omkring och grät för att jag hade så ont utan anledning. Det var ju bara pinvärkar och jag visste inte råd. Skulle jag bara stå ut eller skulle jag ringa igen och bli hemskickad med ännu en sovdos? Långt efter midnatt kring 3 på morgonen den 26 december hade jag fått upp min sambo för jag kände mig så ensam och uppgiven. Han sa att jag inte lät likadant som kvällen innan och ringde förlossningen. Vi skulle in igen. Inte trodde vi att vi skulle stanna så väskan blev slarvigt inlastad i bilen och hälften man kan behöva lämnades hemma. Ännu en lång stund med en massa sladdar på en obekväm brits och ett evigt väntande...
...
Någon kom in och undersökte mig, det var som atthon stack hål på en ballong och ut sprutade vatten! Jag var öppen 5 cm och fick stanna. Jag fick stanna! Ha, nu var det dags. Den stora dagen var här och jag skulle få urkrafter och bli stark som en superhjälte och fixa lite mirakel.
Andra halvlek var som en dans. Min sambo började vara älskvärd igen och min kropp blev bara vackrare och vackrare. Som jag älskade att bära på min mage! Jag hade inte ont någonstans och tog mig fram för egen maskin utan problem. Jag hade fasat inför andra halvlek, trodde att man skulle vara så stor och tung att allt skulle bli jobbigt. Så var det inte.
Jag var med i en föräldragrupp och när de officiella mötena var slut tog vi tag i saken och träffades hos varandra istället. En helt underbar liten grupp med 6 fantastiska tjejer! Vad skulle vi gjort utan varandra? Första träffen var hos mig och några dagar därpå tittade två små bebisar ut. Sen kom två till och så var det bara två kvar. Min bebis skulle titta ut näst sist men var lite seg. Så där stod jag ensam med magen i vädret och bara väntade och väntade. BF hade passerat för längesedan och jag funderade seriöst på om du skulle bli något eller inte. Det är konstigt att man kan stå där med en mage stor som en pilatesboll och känna att man faktiskt blivit lurad på konfekten, det blir inget barn, jag har väntat förgäves. Vart tog det sunda förnuftet vägen?
Men som jag trivdes med att vara gravid. Jag kan längta efter den där tiden och kan bara hoppas på att den kommer igen. Jag har aldrig känt mig så nöjd med min kropp och så harmonisk i mitt liv. Det var en fantastisk känsla att dela så starka band med det lilla livet inom mig. Vi kunde varandras rutiner och jag visste vad hen tyckte om och inte tyckte om.
Sista tiden på jobbet var lite tung. Det var svårt att sitta ner för då trycktes lungor och revben upp och ut så att jag fick ont. Men chefen löste det med ett höj- och sänkbart bord. Tre veckor före beräknad förlossning tog jag ut all min semester för att bara få vara ledig och njuta den sista tiden i tvåsamhet. Det blev mycket tittande på serier hemma med sambon. Ute var det ISKALLT och ganska halt för mig. Vi rådde om varandra hemma i den nyinköpta soffan i vår nya stora lägenhet.
En graviditet delas i i tre perioder, trimestrar. Första trimestern vet man inte om det lilla livet vill bygga bo och dessutom mår man ofta illa av alla omställningar. Andra trimestern ska man vara på topp och tredje trimestern brukar ofta vara tung och fysiskt jobbig. Jag skulle istället vilja dela in min graviditet i första och andra halvlek.
Första halvlek var väldigt omtumlande. Den började väldigt bra för tänk, det växte ett litet liv i min mage! Strax efter jag plussat lade jag dock till ett litet moment i mina morgonrutiner. Jag steg upp, duschade, kräktes en skvätt, sminkade mig och åt frukost. Så mycket mer problem hade jag inte. Så länge jag pillade i mig något ätbart hela tiden mådde jag bra.
Samtidigt som det lilla livet växte, krympte vår lilla lägenhet med en rasande fart. Min sambo började bli ett riktigt problem. Vad skulle jag med honom till liksom? Han lagade mat som luktade satan och han luktade så illa att jag inte ville vara i närheten av honom eller lägenheten. Dessutom så gjorde han ingenting rätt. Han var bara fel. Som tur var förstod jag ju att det var jag som var satt på prövning av det lilla livet. Jag utvecklade ett mantra: "Två år. Två år. Två år". Hade läst någon stans att de två första åren med barn är de tuffaste och det är då många separationer sker. Så jag bestämde mig för att jag skulle i alla fall stå ut två år med sambon och om jag fortfarande tyckte illa om honom så fick det vara nog. Nu tog det ju bara någon månad så var problemet ur världen.
Det här var absolut inte en period som bara präglades av negativitet. Jag var lycklig, lyckligare, lyckligast. Jag kände mig harmonisk och så länge jag höll mig hemifrån så var allt frid och fröjd. Med ett heltidsarbete med 40 minuters gångavstånd hemifrån var inte det så svårt. Jag älskar ju dessutom att fika så det var en riktigt social första halvlek.
Jag har läst en del bloggar om föräldraskap och barn på sista tiden. Det har gett mig ett litet sug att börja blogga igen så jag tänkte försöka mig på det. Vi får se om det blir varaktigt. Jag älskar ju mitt barn och jag älskar att prata om mitt barn så kan bli ganska skönt att få skriva om det också. Hela min värld.
I januari för två år sedan låg jag en kväll på ett hotellrum. Det var ett rum som man troligen kunde hyra per timme med laxrosa väggar och lakan, en risig säng och en äcklig heltäckningsmatta. Ändå var det en underbar kväll då jag precis hade kommit till Kamerun och äntligen fick träffa min älskade efter ett par månaders ofrivillig separation. Så där låg vi och han undrade om jag skulle vilja gifta mig med honom. "Det här är väl ändå inget frieri att berätta om för barnbarnen. Inget man vill komma ihåg. Du kan väl inte fria i sängen på ett hotellrum med laxrosa väggar?". Ja, så det frieriet gick ju lite åt skogen. Men några dagar innan jag skulle åka hem igen, 2 februari, badade vi i havet. Vågorna lekte kring oss och det var en romantisk dag. " Nu kan du fria", sa jag. Så han gick ner på knä och friade medan vågorna försökte dra iväg honom i sin lek. Då fick han sitt ja! Jag åkte hem igen men i slutet på månaden stod jag nervös på Arlanda och väntade på min trolovade.
Där ute i vattnet förlovade vi oss.
En ganska vardagsgrå och trist kväll i mitten på mars för två år sedan knackade jag min sambo på axeln. "Du, om vi gör det nu så blir det ett barn. Jag fick precis en känsla". Inte blev kvällen så mycket roligare men att kissa på en sticka några veckor senare var ganska meningslöst, jag visste ju att det skulle bli ett plus. Där inne i min mage växte ett litet liv. Ett liv! Den 27 december samma år bestämde det lilla livet sig för att stilla sina föräldrars nyfikenhet. Resan ditt var fantastisk, lång, spännande, bråkig och helt underbar. Jag vill dela med mig av den på nytt.
