Simply kat

Det som egentligen väckte min ilska till tidigare inlägg var en artikel i dagstidningen. Artikeln hade ordet "genus" i rubriken så jag började läsa i hopp om något intressant. Två kvinnor från Luleå Universitet hade intervjuats, jag tror de undervisade i genusvetenskap. Hela artikeln handlade om kvinnor och vilka offer de är. Så vitt jag vet handlar genusvetenskap om det sociala könet och således bör både män och kvinnor (och alla andra kön) finnas med i en artikel om genus.

Tyvärr upplever jag ofta att kampen för jämställdhet, genusdiskussioner etc., ofta handlar om kvinnan som offer och vad vi ska göra i "kampen för kvinnan". Det gör mig lite trött. Det finns så mycket mer än kvinnor här på jorden. Jag tycker att man ska ha lika lön för lika arbete och att man ska behandla varenda skalle med respekt.

Jag läste för ett tag sedan en statusuppdatering på facebook. En liten flicka på tre år plockade blommor i grannes trädgård vilket hon inte fick för mamma. Hennes svar på det hela var: "Hela världen är allas!". Så enkelt är det.

När det gäller kvinnor och män så tror jag inte att jämställdheten ligger i vem som tar ut föräldrapenning eller vem som diskar hemma.

När det gäller barn så tror jag det kan vara nyttigt att inte uppfostra dem till superhjältar (pojkar) och prinsessor (flickor). Jag frågade på Milians förskola hur de arbetar utifrån genusperspektiv. De har ingen speciell plan för det men jag fick svaret: "Vi ska försöka vara mjuka mot alla.". Jag tror en mjukhet mot alla kan räcka ganska långt, inte bara på förskolan.

Det finns så många människor att tänka på, inte bara den svenska ojämställda kvinnan (som faktiskt har det ganska bra). Tänk på handikappade, gamla, barn, hemlösa, krigsoffer, kvinnor, fattiga, familjelösa, män, osv. En gammal vän till mig trodde att många av världens konflikter skulle kunna lösas genom att man bastade tillsammans vid oenigheter och kramades oftare med människor runt omkring. Kanske har han rätt.

Jag försöker tänka på att inte göra en grabb av min son. För ett tag sedan sa någon plumpt till Milian "Du är en stor pojke nu, stora pojkar gråter inte". Stora pojkar gråter visst och alla får gråta. Om jag ger min son, en vad jag tycker är en sund bild på människor, så kanske han tar det med sig i livet och för det vidare till andra.

När jag ogillar någon skarpt brukar jag tänka på hur hen är hemma och i ganska försvarslösa situationer. Vem är hen när hen sitter på toa och bajsar? "Även drottningen fiser" är ett uttryck som jag är uppvuxen med. Och det förmänskligar många och ger mig ett helt annat perspektiv på saker.

 

Mitt mantra är alltså: "Hela världen är allas, så var mjuk mot dem. Kärlek och respekt!"

 

Kärlek och respekt från oss.

 

Mitt ibland alla arga inlägg vill jag berätta om något som gör mig så sjukt glad. När vi kommer till förskolan och något av de andra barnen utropar "Milian!" eller "Mi-i-a!", då blir jag glad!

Idag kom en liten kompis fram när jag satt med en något bortkommen son i knät. Hen säger "Milian" och lägger sina händer mjukt på hans mage samtidigt som ögonkontakten är total. I några få sekunder är det bara de två som existerar i hela världen. Jag kände mig faktiskt som femte hjulet och det var ganska märkligt. Känslor är stora saker.

Vi har kommit till år 2011 och föräldragruppens bebisar har anlänt allihop. Det blev sex underbara individer och tolv stolta föräldrar. Vi träffas några gånger på BVC för att prata och diskutera olika ämnen kring barn och föräldrar. Dagens tema är genus och jag tycker det ska bli riktigt intressant. Gången innan sades de saker som: "Varför ska man klä killar i rosa klänningar?" Jo, det är ju precis det som genus handlar om! Eller kanske inte.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker att man ska låta barn vara barn och strunta i vad som finns under blöjan. Föresten ska ju människor få vara människor också, oavsett trosa eller kalsong. Så har jag nog alltid tänkt men har inte varit så medveten kring HUR jag faktiskt har bemött barn och hur mycket man kastar ur sig bara för att det alltid har varit så. Medvetenhet är bra.

Nu börjar familj efter familj droppa in till BVC. En av mammorna kommer in med sin son, han har en keps på huvudet och är riktigt charmig. "Tjena grabben säger jag" och fyrar av ett stort leende. I samma veva kommer den sista mamman med sin dotter. Flickan har något rosa på sig, precis lika charmig som föregående, och jag säger sockersött "Hej snäckan". Därefter går vi in och pratar genus.

Fy, vad jag blir ARG på mig själv! Mer medvetenhet Kat tack.


Millis, skrutten, busråttan, skatten, hjärtat, kotten, buselusen, skrotungen. Kärt barn har många namn och idag försöker jag hålla dem könsneutrala även om gubben slinker med ibland.

2007 åkte jag tillsammans med min mamma och mina bröder till Afrika. Vi var först på safari i Kenya och sedan åkte vi till Zanzibar för sol och bad. Mamma bjöd och jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk. Tänk så mycket insekter och otrevliga ställen att bo på. Det enda jag såg fram emot var solsemestern på Zanzibar. Oj, vad lite jag visste.

Vi hade en underbar safari och bodde som om vi vore viktiga på något sätt. På Zanzibar fick jag däremot en extrem chock när vi åkte igenom någon typ av kåkstad på en skumpig väg, för att sedan få höra att vi var framme. Det var becksvart och vart havet var kunde jag varken se eller höra. En skrämmande inledning på solsemestern för en bortskämd snorkfröken som jag. Inte trodde jag att jag fem dagar senare skulle gråta floder för att jag inte var "klar". Jag kunde inte lämna Zanzibar bakom mig.

Väl hemkommen staplade jag nervöst in på resebyrån vi åkt med och fick dem att skaffa mig ett jobb på Zanzibar. Med en lön på 100 USD per månad åkte jag ett år senare tillbaka för att jobba på ett hotell i tre månader. Då var tre månader en hel livstid men det blev aldeles för kort.

Någon månad senare sitter jag i restaurangen och avnjuter en underbar middag med min kollega. Havsbrisen svalkar äntligen och jag hör ljudet av vågorna som slår mot klipporna. Kan man ha det bättre? Min kollega säger plötsligt att han tycker så väldigt mycket om mig. Jag ställer min favoritfråga "Varför?" som gensvar. Då säger han: "Du är så snäll mot mig och de andra. Du behandlar oss som om vi vore lika mycket värda som dig". Först förstod jag inte vad han menade...

Idag, flera år senare blir jag fortfarande ledsen av det här minnet. Där sitter han en människa som blivit en väldigt god vän och vill säga något fint och snällt till mig. Och så blir det så fel. Hans mening ska inte få existera. Tyvärr upplevde jag det ofta när jag var på Zanzibar att "vita" kommer dit och ser det som deras uppgift att visa hur man ska göra för att ta sig någon stans i livet, det vill säga att leva som en vit. De gör det inte av elakhet men de fördummar lokalborna och visar dem att vi vita, vi är allt lite bättre. Många av mina lokala vänner hade även den åsikten, vita de är allt lite bättre. DET gör mig arg!

Vår värld är berikad med ett oändligt antal kulturer. Kulturer ska man värna om och vårda väl. Vår värld är även berikad med ett oändligt antal människor som man ska värna om. Visst, det kan vara nyttigt att ta del av andras erfarenhet och lärdom och visst det kan leda till bättre värde för många människor. Men man kan inte köra över människor. Och man kan inte gå omkring och tro att man är bättre än någon annan bara för man har en viss hudfärg och mer papperslappar i fickan. Det GÅR inte.

(Vill be om ursäkt att jag här skriver om vita och svarta. Jag tycker inte om det men det förenklar väldigt mycket)

Jag är 14 år, det är tidig vår och jag är lycklig. Jag är KÄR! Jag har pojkvännen på besök från huvudstaden, den stora staden. Jo, jag internetdejtade i tidig ålder, vad är väl alla dagens dejtingsajter jämfört med Aftonbladets chat!

Nåväl, vi är ute och promenerar i byn tillsammans med några av mina tjejkompisar. Det kommer fram några killar som är vänner till mina tjejkompisar men det är också killar som jag valt att inte umgås med. De börjar vräka ur sig olämpligheter till min pojkvän, bara för att få igång ett bråk. Vi väljer att gå vidare men de är snabbt ikapp oss igen. De slår honom. Varför? Tja, jag vet inte riktigt men jag har hört argumenten förr. Han är invandrare, stjäl de svenska brudarna, lever på skattepengar och är kriminell. En riktig liten buse jag var tillsammans med va? Eller vänta nu...

Den här invandraren/busen började bara något år senare ta hand om sin sin yngre lillebror. Han hade även kompetensen att skaffa sig ett riktigt bra jobb och är idag en riktig karriärsmänniska. Han tjänar mer pengar i månaden än vad jag kan räkna till och betalar således en himla massa skatt. Skattepengar som kanske går till killarna som slog honom den där vackra vårdagen (vad tror ni de gör idag?). Och hans lillebror lyckades han också med att uppfostra, de flesta av er har sett honom på TV under bästa sändningstid!

Han var ingen buse då och han är ingen buse idag. Han var/är en underbart fin människa och har lite vackrare hudfärg än jag.

Min sambo (från Kamerun) brukar säga att den svarta människan söker framgång genom att försöka få sin granne att misslyckas. Den vita människan söker framgång genom att själv försöka lyckas. Jag tycker inte om när han säger så för det drar så många i smutsen, men han har en liten poäng. Det finns så många människor världen över (oavsett hudfärg) som tror att de får framgång genom att själpa andra. Lägg av, sluta med det! Sköt er själva, sök er egen framgång och lycka. Hjälp gärna andra men stjälp inte!

Milian har arbetat fram ett ordförråd som verkar funka väldigt bra för honom. Det täcker för honom de viktigaste orden (!?) och resten använder han kroppsspråk och ljud till. Inte sällan använder han min hand och arm som förlängning till sin egen. Hela dagarna består av långa samtal och mycket gestikulerande.

Viktigaste orden:

• ige(n)
• dä (r)
• mamma/pappa
• ballää med fransk accent (boll, ballong, något runt)
• bolle med svensk accent (boll, ballong, något runt)
• aj
• oj
• näkaka

Tack, tack, tack Coop för senaste numret av Mersmak. Jag har hittat två helt underbara vegetariska recept som helt klart kommer ingå i min standardrepetoar. PROVA!

Cashewfrikadeller:

• 100 g naturella cashewnötter
• 3 ägg
• 1,5 dl ströbröd
• 1,5 dl riven lagrad ost
• 0,5 riven liten gul lök
• 2 rivna vitlöksklyftor
• 1 dl hackad bladpersilja
• 1 tsk salt
• 1 liter vatten
• 2 grönsaksbuljongtärningar
• 1 msk smör
• 1 msk olivolja

Mixa nötterna fint i en matberedare. Blanda dem med ägg och ströbröd. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda till en jämn smet.

Forma små bollar, en dryg tesked räcker, de sväller vid tilagningen. Koka upp vatten och buljongtärningar.

Sjud bollarna 5–7 minuter och häll av dem i ett durkslag. Stek bollarna i en panna med smör och olja cirka 3 minuter tills de fått fin färg.

Kats kommentar: Jag använder mig av vanlig riven ost och fryst persilja. Servera med ris, potatis i ugn, pasta eller vad som helst. En sås på turkisk yoghurt med lite mango chutney är underbart till!

Zucchinirullar:

• 2 zucchini
• 0,5 tsk salt
• 0,5 tsk svartpeppar
• 250 g skivad mozzarella
• 1 dl basilikablad
• 1 ägg
• 1 dl sesamfrön
• 1 msk smör
• 1 msk olivolja

Hyvla zucchinin på längden med en osthyvel. Lägg dem på en skärbräda, salta och peppra. Fördela mozzarellan på skivorna, strö över basilikablad och rulla ihop dem så hårt det går. Fäst eventuellt ihop dem med tandpetare.

Vispa upp ägget i en skål och häll upp sesamfröna på en tallrik. Doppa zucchinirullarna först i äggsmeten och sedan i fröna. Stek dem runt om i smör och olja 7–8 minuter.

Kats kommentar: Lite svåra att få färdiga i stekpannan. Går nog att köra i ugnen istället. Severa med typ ungsrostad potatis och turkisk yoghurt med lite mango chutney i.

 

Min läsare Hanna, den enda som kommenterar här på bloggen, har reagerat på att flickor sällan får klättra som de vill. I mitt förra inlägg skrev jag att Milian får klättra där han vill, får han en syster så ska hon också få klättra.

Under en föräldragruppsträff fick vi i uppgift att försöka beskriva våra tankar kring barnet i vår mage. Hur upplevde vi barnet och kunde vi sätta några ord på hur vi trodde att barnet var? Jag hittade inget bra ord kring den vishet graviditeten skänkt mig och det närmsta jag kunde komma var att jag kände att foster/bebisar är intelligenta. I alla fall kände jag så till mitt barn. Den känslan har hållt i sig och jag försöker alltid påminna mig själv om att barn ÄR intelligenta. Barn kan och barn vet. Vi som föräldrar kan däremot ta ifrån dem detta genom att hindra dem i sin väg.

Jag är glad att jag fick en pojke som första barn och att det var en ganska stor guldklimp som kom till oss. När Milian var 5 veckor kom en vän över till oss för att fotografera honom. Vi konstaterade snabbt att Milian såg mycket äldre ut på bilderna än vad han i själva verket var. Eftersom han var pojke, såg äldre ut och var ganska stadig redan när han kom så tror jag att han behandlades som lite äldre. Jag skippade det där snuttigullstadiet och kände aldrig att Milian var bräcklig som en fågelunge. Milian kunde och Milian visste vad han behövde för att utvecklas och ta sig framåt. Och så har det varit sedan dess. Min roll har varit att stötta, uppmuntra, utmana och hjälpa, visa och trösta. "Du kan, försök igen" är en mening som jag säger ofta.


5 veckor

Jag hade inte tänkt så mycket på hur jag skulle vara som mamma innan jag faktiskt blev det. Tänk om jag hade fått en flicka först och hade varit sådär snuttigullig och försiktig med henne. Det hade ju inte varit så bra kan jag tycka nu. Så för Milians systers skull är jag glad att han kom först (förhoppningsvis inte sist). Genom Milian har jag lärt mig hur jag vill att barn ska behandlas. Barn är barn och inte pojkar och flickor.

Nu tror jag ju faktiskt inte att jag hade skapat en prinsessa om en flicka hade kommit först. Jag har aldrig blivit prinsessad av mina föräldrar (även om jag ägt en prinsessklänning som barn och en i tonåren). Min mamma har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, hon kan hantera både gräsklippare och motorsåg. Min pappa har varit ensamstående och en tuff sådan. Vet ni, han kan laga mat och mangla lakan. Min familj består av en mamma, en pappa, en bunt bröder, en son och en sambo. Mycket snopp och lite snippa men alla kan!

Jag har altid varit av den åsikt att man ska se konsekvenserna av sitt handlande. Gör man något bra leder det ju till något positivt och gör man något mindre bra så leder det till något som kanske inte alls är lika roligt. Exempelvis får Milian klättra där han vill. Trillar han så trillar han och då har han lärt sig något i direkt anknytning till det han har gjort. Givetvis bedömer jag riskerna de gånger jag hinner med i svängarna, vill ju inte att han ska slå ihjäl sig!. Milian trillar dock sällan, utan har väldigt bra koll på sin kropp och verkar vara bra på att avgöra vad han klarar av. Learning by doing typ.

Ibland finns det dock tillfällen då konsekvenserna inte alls är lika självklara och där konsekvenserna inte berör Milian ett skvatt. Som i morse. Milian började riva ner tapeter från väggarna. Nu är detta i ett rum som inte är färdigrenoverat och han har tidigare fått vara med och hjälpa till att riva tapeterna i just detta rum. Det är nu som jag ser mina konsekvenser av att han tidigare fått vara med och jag har tagit lärdom av det. Ändå, så är det så att om jag eller hans pappa säger ifrån så tycker jag att han ska lyssna. Jag sa till honom flera gånger att han inte får riva mer tapeter. Jag vet att han förstod men gick ändå tillbaka till väggen för att riva mer. Jag lyfte då upp honom och var på väg att sätta honom i spjälsängen, kom på mig själv att det är något jag absolut inte vill göra. Hans säng ska aldrig vara ett straff utan hans trygga plats där han kan gosa och sova gott. Att han dessutom kan ta sig ur spjälsängen blir ju som att sätta ungen i fängelse. Så jag vände på klacken och satte honom på madrassen som vi har i hans rum (ingen sovplats). Där sa jag åt honom att stanna och förklarade varför. Han verkade fatta galoppen och jag sa att han fick komma. Han sprang direkt fram till tapeten och rev med bus i blicken. Madrassen igen. Vänta. Vänta. Ok, bra, det räcker så. Han gick fram till tapeten, pekade på den och sa "aj aj".

Vad jag gjorde var att praktiskt taget sätta Milian i skamvrån eller det moderna uttrycket time out. Inget som jag förespråkar och inte ett sätt som jag vill hantera mitt barn.

Under min graviditet var det något som började bli väldigt närvarande i mitt liv, nämligen döden. I takt med att magen och livet inom mig växte, växte även rädslan för döden. Nu fanns det ju så mycket att leva för!