Simply kat

När jag var liten så hade jag en föreställning om hur vuxet det var att vara vuxen och hur tråkigt det var. Detta är nog tankar som de flesta barn tänker. Så växte jag upp och blev vuxen och insåg att det inte als var tråkigt och att man aldrig blir riktigt vuxen. Känslorna är alltid äkta och de är alltid ett barns känslor. Känslor är stora och det är de vi lever på. Vad annars skulle vi vara? En vuxen har lärt sig att kapsla in dem och kanske inte leva ut dem fullt så fysiskt som ett barn. Bra eller dåligt?

 

Vattenpölarna har torkat till krispiga, vita fläckar. Jag  hör hur det frasar under foten och jag inser att jag har styrt mina steg till isfäckarna, bara för att få höra det där ljudet. Barnet i mig styr tvångsmässigt och jag bara måste, måste få trampa. Höra hur isen spricker, känna hur isen spricker. Besvikelsen när en traktor kör sönder fläcken framför mig. Känslorna är alltid äkta och de är alltid ett barns känslor.

 

Milian har kommit på att han kan säga nej och att han kan protestera om han inte får som han vill. Inget konstigt med det och en viljestark unge är jag glad för. Igår frågade dagis Milians pappa om Milian börjar storgnälla när han inte får som han vill hemma, för så gör han tydligen på dagis. Anledningen till att detta kom upp var tydligen på grund av att Milian inte fick en smörgås när något annat barn fick det. Milian var mycket upprörd när jag kom hem igår och försökte berätta vad som hänt med mycket bestämd röst och bannande finger. Inatt drömde han mardrömmar. 

 

Så imorse fick jag chans att höra mig för med personalen på dagis och de berättade samma sak, att han blir väldigt upprörd när han inte får som han vill. Jag sa att jag hoppas att han inte är allt för jobbig för dem. Varpå fröken svarade att "Ja, alla barn är ju olika och det får vi acceptera. Det är så det är och det är så det ska vara." På något sätt kändes inte det svaret tillfredsställande. Vad tycker ni? Vad säger det egentligen?

 

Det första Milian gjorde efter dagis idag, var att berätta om smörgåsen. Något litet för en vuxen kan vara så stort för ett barn. 

 

 

Har haft en underbar helg hemma med son och sambo. Vi har gjort så gott som ingenting men bara att få vistas tillsammans i lugn och ro utan måsten har varit så skönt. Milian  kan numera sysselsätta sig själv och jag kan koncentrera mig på annat samtidigt som vi är i samma rum och har sällskap av varandra.

 

När jag gick på gymnasiet hade jag en väldigt fin vän. Jag minns honom med värme även om vår kontakt idag är begränsad till någon kommentar på facebook ibland då och då. Vi umgicks ofta men sysslade med olika saker i samma rum. Jag kunde ringa honom och kolla om vi kunde vara ensamma tillsammans en stund. Det är värdefullt att kunna trivas i varandras sällskap utan att prata med varandra. Nu pratar ju i och för sig min son från första vakna andetaget till sista djupa sucken innan han somnar, men han kräver inte alltid svar.

 

Min mamma är på Zanzibar, det är hennes sista dag idag men hennes vistelse där har väckt mycket till liv inom mig. Jag längtar tillbaka så innerligt. Jag har varit där en si sådär 3-4 gånger. Den längsta vistelsen har varit 3 månader och då skapades relationer som håller än idag trots att vi inte har träffats sedan 2009. Mamma har träffat de här personerna. Hon har fått vistas i deras närhet, prata med dem och umgåtts. Hon har sett hur de ser ut idag. Jag längtar tills hon kommer hem så jag får se bilder och filmer och höra berättelser. Jag längtar tills jag kan åka dit igen, det är hemma. Här är också hemma, jag valde tryggheten före ovisshet och äventyr. Jag valde rätt men det finns mycket jag önskar att jag hade kunnat ta del av ändå.

 

Där kan jag se att jag hade haft mitt barn kring mig dagarna i ända, jag hade inte behövt lämna in honom på dagis för att kunna arbeta av mina kontorstimmar. Jag trivs med att ha mitt barn runt omkring mig och jag har svårt att tänka mig en framtid då pedagoger får påverka honom mer än jag. Då pedagoger får ägna mer tid med honom än jag. Den dagen kommer.