döden och så
Under min graviditet var det något som började bli väldigt närvarande i mitt liv, nämligen döden. I takt med att magen och livet inom mig växte, växte även rädslan för döden. Nu fanns det ju så mycket att leva för!
Det finns fortfarande mycket att leva för, i täten, min son Milian. Därför är jag rädd för den där förbannade döden. Jag är inte klar med livet och vill så mycket mer. Jag vill se min son växa upp och skaffa egna barn. Dessutom är det ju så väldigt viktigt att få ha alla mina nära och kära i livet. Nu kan ju tänkas att en 28-åring inte ska gnola så mycket på döden, men det gör jag. Nästan varje dag. Det positiva är att det ger mig så mycket livsglädje och lycka i det lilla.
Igår fick sambon besked om att en person i hans bekantskapskrets bara har gått och dött knall fall. Sambon nyligen har varit och hälsat på den här personen som då var fullt vital. Livet är så skört. Jag har så svårt att acceptera annat än den naturliga åldersrelaterade döden. Varför ska människor tvingas dö på annat sätt? Jag tycker inte det är riktigt rättvist, varken mot dem som dör eller de som blir lämnade kvar.
Milians bonus (min mammas sambo) undrar ofta varför man väljer att frivilligt skaffa sig en Akilles häl (om att skaffa barn). Jag kan inte annat än att hålla med. Mitt barn ÄR min Akilles häl och det har gjort mig fruktansvärt sårbar. Men mitt barn har också gett mig en anledning att vara sårbar. Hans liv och mitt liv har så otroligt mycket värde, därför är jag sårbar.
