hemmafru
Har haft en underbar helg hemma med son och sambo. Vi har gjort så gott som ingenting men bara att få vistas tillsammans i lugn och ro utan måsten har varit så skönt. Milian kan numera sysselsätta sig själv och jag kan koncentrera mig på annat samtidigt som vi är i samma rum och har sällskap av varandra.
När jag gick på gymnasiet hade jag en väldigt fin vän. Jag minns honom med värme även om vår kontakt idag är begränsad till någon kommentar på facebook ibland då och då. Vi umgicks ofta men sysslade med olika saker i samma rum. Jag kunde ringa honom och kolla om vi kunde vara ensamma tillsammans en stund. Det är värdefullt att kunna trivas i varandras sällskap utan att prata med varandra. Nu pratar ju i och för sig min son från första vakna andetaget till sista djupa sucken innan han somnar, men han kräver inte alltid svar.
Min mamma är på Zanzibar, det är hennes sista dag idag men hennes vistelse där har väckt mycket till liv inom mig. Jag längtar tillbaka så innerligt. Jag har varit där en si sådär 3-4 gånger. Den längsta vistelsen har varit 3 månader och då skapades relationer som håller än idag trots att vi inte har träffats sedan 2009. Mamma har träffat de här personerna. Hon har fått vistas i deras närhet, prata med dem och umgåtts. Hon har sett hur de ser ut idag. Jag längtar tills hon kommer hem så jag får se bilder och filmer och höra berättelser. Jag längtar tills jag kan åka dit igen, det är hemma. Här är också hemma, jag valde tryggheten före ovisshet och äventyr. Jag valde rätt men det finns mycket jag önskar att jag hade kunnat ta del av ändå.
Där kan jag se att jag hade haft mitt barn kring mig dagarna i ända, jag hade inte behövt lämna in honom på dagis för att kunna arbeta av mina kontorstimmar. Jag trivs med att ha mitt barn runt omkring mig och jag har svårt att tänka mig en framtid då pedagoger får påverka honom mer än jag. Då pedagoger får ägna mer tid med honom än jag. Den dagen kommer.
