Simply kat

Natten till igår vaknade Milian vid halv 5. Jag tyckte det var på tok för tidigt så jag försökte få honom att somna om igen. Han hade myggbett som kliade något otroligt på handen så först blev det att badda lite, men somnade om gjorde han inte. Jag försökte då stryka honom på handen och han blev dåsig men så hände något. Ilskan kom, han blev på ett riktigt konstigt och hetsigt humör och jag letade nya lösningar. Mitt i natten är inte jag så klartänkt men jag tänkte att jag får försöka ge honom en flaska välling. Idag är hans tredje vällingfria dag så jag tänkte att ilskan kanske hade med hunger att göra. Välling fick han, men sova skulle han inte. Då, där mitt i natten tänkte jag bara på hur trött han skulle vara på dagis om han inte sov lite till. Nu tänker jag att vi skulle stigit upp, han hade kunnat titta på barnprogram och jag hade kunnat sova. Då hade han också varit trött på dagis men kanske hade han kunnat lära sig något av det.

Sova tyckte jag att han skulle. Han kliade, han var arg, han var frustrerad. Jag blev frustrerad. Jag försökte hålla om och vagga. Milian blev argare och ville komma loss. Och av någon anledning tänkte jag att jag inte skulle ge mig. Så jag satt där säkert en timme med honom i armarna tills han tröttnade av utmattning. Dagen efter var han hes. Dagen efter var jag ledsen och hade en klump i magen. Varför gjorde jag så? Det finns ingen respekt i att hålla ett barn som inte vill. Visst kan man hålla om en kort stund bara för att visa att det är ganska skönt att bli kramad när man är arg. Men en timme? Hur ska jag kunna lära mitt barn att nej betyder nej om jag inte lyssnar på hans nej? Hur ska jag kunna lära mitt barn att det inte är ok att bli fasthållen mot sin vilja om jag gör så själv? Jag är arg på mig själv.

Mina armar ska vara frivilliga, det har varit en stark ståndpunkt i mitt korta liv som mamma . Jag bröt mot mina egna principer och jag bröt ett förtroende. Jag skickade ut en spik.  (Läs mer om spikar på bloggen Lycklig som ett barn)