Simply kat

Min sambo är sjukskriven och ska göra så lite som möjligt med kroppen. När han i slutet på förra veckan kom till dagis för att hämta vår busunge fick han således hjälp av fröknarna att klä på den lille. Sedan fick han förmaningar om att Milian kunde gå själv och inte behövde bäras. So far, so good. 

 

Idag när jag kom till dagis för att lämna Milian så gjorde jag på vanligt vis. Jag bar honom från bilen in till avdelningen och på vägen fick jag mig en kram och en puss. Väl på plats berättade fröken om ovanstående händelse, det var hon som hade "skämt bort" min sambo. Sedan påpekade hon att hon såg att jag bar på Milian när vi kom, och någon mening tidigare förklarade hon att Milian kan gå själv. Jag var snabb med att urskuldande förklara att jo, jag bär ju på honom den lilla biten för att det är mysigt. Det är ett mysigt sätt att säga hejdå på och för mig det enda sättet. Så fort sonen får av sig skorna rusar han in i lekrummet och har inte tid med något hejdå. Men den lilla biten från bilen till dagis har han tid. Han har tid att kramas, pussas och få tanka lite närhet. Jag får tid att tanka energi och kärlek som sedan håller mig igång hela dagen. 

 

Vi tycker väldigt mycket om hans fröken och hon är en varm och go människa. Men varför påpeka att jag bär mitt barn och göra det till något negativt? Jag VET att han kan gå och inte en enda gång har han velat bli buren för att han inte orkar/vill gå själv. Och varför i hela världen ska jag urskulda mig lite skamset? Vad är det för fasoner på mig?

 

Jag bär bäst vi vill. Det ger kroppskontakt, det ger ögonkontakt, det ger trygghet, kärlek och energi. Det ger Milian chansen att leka lite med mitt hår eller stryka mig på kinden. Det ger honom möjlighet att busa lite genom att peta mig i näsan eller stoppa in ett finger i ögat. Det ger mig möjlighet att borra in näsan i hans kind och ge honom hans dagliga dos av tusen pussar.

 

Jag vill bära.