Simply kat

Idag snubblade jag över en asfaltsklump som stack upp mitt i vägen. Ni vet hur chockad man blir när man snubblar och är på väg att famla. Det är nästan så det gör ont i kroppen av rädsla för det kommer så plötsligt? Jag kan säga att känslan är mycket, mycket värre när man har en liten mage att skydda. Nu snubblade jag och var på väg att ramla framstupa, men jag lyckades på något sätt hålla mig på fötter och var istället på väg rakt in i en lyktstolpe! Jag måste ha sett urfånig ut och det är ju det första man brukar kolla, "Var det någon som såg mig"? Men jag tänkte aldrig det. Jag blev istället jättechockad och var på väg att börja storlipa. Sedan mådde jag helt illa och ville bara kräkas. Fick sätta mig ner och bara andas efteråt. Jag finns ju till för att skydda min lilla gräshoppa och skräcken att det skulle hända den något blev så stor. En snäll pappa frågade mig om det gick bra och jag nickade samtidigt som jag vinglade därifrån. Jag blir så förvånad när andra människor bryr sig. Här om dagen stod jag vid busshållplatsen och det satt en massa turistande asiater där när jag kom. En av dem tittade på mig och frågade vänligt om jag ville sitta. Jag stod gärna men hade inte samvete att stå när han reste sig upp. Det värsta är mitt betenede efteråt... Usch jag skäms så.... Det var sista bussen vi väntade på och den kom aldrig. Inga fler bussar skulle gå från den hållplatsen. En bit bort finns det en annan hållplats där även kvällsbussarna går. Eftersom jag hade rejäl skoskav och inte ville gå dit så väntade jag i evigheter men bussen kom aldrig... Då börjar två personer skynda därifrån och jag tänkte att det nog gick en buss från andra hållplatsen ganska snart. Kollade det och insåg att det var 7 minuter kvar. Så jag reste mig också och skyndade därifrån! Utan ett ord till de stackars asiaterna! Fy. Hur kunde jag? Jag vände mig om och försökte vinka dem med mig men hade bara inte tid att gå tillbaka. Stod och spanade efter dem vid hållplatsen och efter många långa minuter kom de. Vad lycklig jag blev att de hade förstått till slut när andra också gick därifrån. De kom med bussen och jag pratade med killen som erbjöd mig sin sittplats. Jag bad om ursäkt för att jag inte sa något. Men vad spelar det för roll? Jag agerade så uregoistisk! 

Var inne på jobbet igår och jobbade några timmar. För att trösta mig själv (!) gick jag först till Barnens Hus. Där köpte jag liggdelen till vagnen och lyckades dessutom pruta 400kr! Det blev limegrönt som lysser upp fint i vintermörkret.

I måndags satt jag på bussen på väg hem och kom på att jag inte känt lilla pyret sparka på hela dagen. Inte ens en liten knorr. Annars brukar jag reagera på jobbet och sitta och fnittra lite för mig själv. Det känns nämligen som att åka kittelbacke med bilen och då är det svårt att koncentrera sig på offerter! I alla fall. När jag kom hem gjorde jag allt för att försöka få igång katungen. Jag lade mig ne och vilade, jag buffade, jag lade mig på sidan, på mage (klart bästa sättet att få protester!), drack kall, söt saft. Ja, allt. Men ingenting hände. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen bara för att bli lugnad. Jag sa: "Jag är i vecka 22+6 och har inte känt några fosterrörelser på hela dagen". De sa: "Vi ringer förlossningen, kör dit på en gång". Jag som bara ringde för att bli lite lugn... Väl nere på förlossningen lyssnade de av hjärtat med en maskin. Inga ljud. Då tog de en annan maskin och efter lite sprakande så hörde vi hjärtat på vår bebis för första gången. Det dunkade på fint och allt verkade vara i sin ordning. Men för säkerhets skull fick doktorn komma och göra ultraljud. Så kul att få se igen men det var ju inte riktigt därför vi var där... Bebisen var i alla fall i full gång och hjärtat slog rätt. Navelsträngen hade bra flöde och allt var bra. Vi har till och med en bebis s om är något större än normalt! De sa att det är så enkelt att kolla att allt är okej och är vi oroliga fler gånger så kommer vi igen. Jag kände mig som en liten hönsmamma men det var skönt att veta...


Efter påbuffningarna från "hjärtsökarmaskinen" har det lilla livet hållt igång en hel del! 

Får inte plats med bebis och mat i samma mage!

Gårdagen var helt underbar. Fick en lång och underbar sovmorgon. Därefter så skulle jag och sambon ta en fika med Malena och Jason. Det slutade med en lunch i Kungsbyn där de typ säljer ekologiskt och närproducerat, sen blev det kaffe på Ängsö slott. Därefter åkte vi in till stan och tog en öl(alkoholfritt för mig) på The Sportsbar. Där anslöt Daniel och sist hamnade vi på Grekiska Kolgrillsbaren för en underbar middag! Vi hade inte tråkigt en enda sekund och alla var glada och pratsamma! Mer av sånt.

Som gravid mår jag superbra. Det är bara så bra! Tråkigheter rinner av mig med tanken: " Vad spelar det för roll? Jag är ju gravid!". Visst jag har haft kraftiga sammandragningar i veckan av att bara promenera lugnt, så jag har tagit bussen mellan hem och jobb i tre dagar. Imorgon ska jag testa gå igen så får vi se. Saknar mina morgonpromenader. Fast det gör absolut inte ingenting att de kommer ta hälften så lång tid efter flytten! 

Jag tycker att magen inte växer så mycket men det sparkar och har sig där inne så allting är nog okej. Igår kom det vätska från brösten! Det kom som en chock och jag fick sätta mig och andas lugnt på sängen. Jag vet inte varför, men jag antar att det var som en milstolpe eller något. Precis som när jag tittade på det blå plusset, när jag såg magen växa och nu det här! Ibland blir allting så verkligt. Och det kan ju vara skrämmande om någonting! 

Jag och sambon har köpt en soffa. Det blev en mörkgrå i tyg och med en schäslong (stavas det så?). Inte särskilt bra val med tanke på kladdiga barnhänder men den var inte så dyr, underbart skön och i alla fall mörk! Jag och läder går inte riktigt ihop så det fick bli såhär. Jag har även köpt mitt första barnplagg. Det är i absolut minsta storleke och kommer troligen inte passa men tänkte att något plagg i den storleken måste jag väl ändå ha. Det blev ett par svartvitrandiga byxor. Jag har hört om att blivande mormor också börjat shoppa. När jag åker ner för fågelmässan åjobbets vägnar så tar jag ledigt två dagar och stannar med min mamma. Då drar vi till Ullared och shoppar! Det blir säkert riktigt bra.