Simply kat

Idag snubblade jag över en asfaltsklump som stack upp mitt i vägen. Ni vet hur chockad man blir när man snubblar och är på väg att famla. Det är nästan så det gör ont i kroppen av rädsla för det kommer så plötsligt? Jag kan säga att känslan är mycket, mycket värre när man har en liten mage att skydda. Nu snubblade jag och var på väg att ramla framstupa, men jag lyckades på något sätt hålla mig på fötter och var istället på väg rakt in i en lyktstolpe! Jag måste ha sett urfånig ut och det är ju det första man brukar kolla, "Var det någon som såg mig"? Men jag tänkte aldrig det. Jag blev istället jättechockad och var på väg att börja storlipa. Sedan mådde jag helt illa och ville bara kräkas. Fick sätta mig ner och bara andas efteråt. Jag finns ju till för att skydda min lilla gräshoppa och skräcken att det skulle hända den något blev så stor. En snäll pappa frågade mig om det gick bra och jag nickade samtidigt som jag vinglade därifrån. Jag blir så förvånad när andra människor bryr sig. Här om dagen stod jag vid busshållplatsen och det satt en massa turistande asiater där när jag kom. En av dem tittade på mig och frågade vänligt om jag ville sitta. Jag stod gärna men hade inte samvete att stå när han reste sig upp. Det värsta är mitt betenede efteråt... Usch jag skäms så.... Det var sista bussen vi väntade på och den kom aldrig. Inga fler bussar skulle gå från den hållplatsen. En bit bort finns det en annan hållplats där även kvällsbussarna går. Eftersom jag hade rejäl skoskav och inte ville gå dit så väntade jag i evigheter men bussen kom aldrig... Då börjar två personer skynda därifrån och jag tänkte att det nog gick en buss från andra hållplatsen ganska snart. Kollade det och insåg att det var 7 minuter kvar. Så jag reste mig också och skyndade därifrån! Utan ett ord till de stackars asiaterna! Fy. Hur kunde jag? Jag vände mig om och försökte vinka dem med mig men hade bara inte tid att gå tillbaka. Stod och spanade efter dem vid hållplatsen och efter många långa minuter kom de. Vad lycklig jag blev att de hade förstått till slut när andra också gick därifrån. De kom med bussen och jag pratade med killen som erbjöd mig sin sittplats. Jag bad om ursäkt för att jag inte sa något. Men vad spelar det för roll? Jag agerade så uregoistisk! 

Var inne på jobbet igår och jobbade några timmar. För att trösta mig själv (!) gick jag först till Barnens Hus. Där köpte jag liggdelen till vagnen och lyckades dessutom pruta 400kr! Det blev limegrönt som lysser upp fint i vintermörkret.