barnet som försvann
Förra veckan tog jag Milian till frisören. Alla tre i familjen älskade verkligen hans långa, busiga lockar men det var så mjukt, slitet och ojämnt så det var dags att bli av med "babyhullet". Det slutade med att jag fick en kille, en grabb, en tuffing, en cooling, en stor kille. Mitt barn är försvunnet och jag tycker inte om det. Jag märker att både mitt (tyvärr) och andras bemötande har förändrats. Det är otroligt att man ska behandlas olika på grund av sin frisyr (sina kläder, sitt kön, sin färg osv.). Han är ju fortfarande samma fina busfrö men tydligen inte längre ett barn utan en kille. Ni vet en sån där som inte ska leka med dockor utan bara panga med bilar. Skönt att han inte är ny på dagis och att alla redan känner honom och vet vem han är. Första dagishämtningen av nyklippt son kom han och mötte mig med en lila kjol och hade precis lekt med Pippis hus. Kanske blev det inte så illa i alla fall. Men håret ska få växa ut igen för min son, han är ett barn.
