sov du lilla videung
Det verkar som om alla har en åsikt kring hur ett barn ska nattas och sova. Dels finns det en massa metoder så som "Sova hela natten" och "Fem minuters-metoden", dels finns det en massa erfarna föräldrar och morföräldrar. Och så finns ju såklart alla de där som inte är föräldrar än men ändå har en åsikt om hur deras ungar ska sova!
När Milians nyss kommit till världen och jag befann mig i den där härliga babybubblan så var det självklart att han skulle sova bredvid mig. Han fick fri tillgång till bröstet och vi sov gott ihop. I mitten av sängen lade jag upp kuddar och senare böcker som barriär för en tumlande pappa. Det var även helt ok med andra att det var så (!).
Med tiden så började det pratas mycket om hur många nätter han sov, hur länge han sov i sin egen säng och hur nattningsrutinerna gick till. Nybliven mamma som jag var lyssnade jag på råd och rön från alla omöjliga håll. Det var tydligen viktigt att barnet skulle somna och sova i egen säng och dessutom skulle barnet inte somna vid bröstet. Det stack i varenda por i kroppen men jag testade det där med att söva honom i hans säng. Det dunkades i baken och vi testade till och med att låta honom skrika en stund. 10 minuter av min sons skrik är mer än jag tål så det hände inte så många gånger. Milian har en resårmadrass i sin säng och den tryckte vi på med händerna så att den gungade, det somnade han av men vilket jobb! Sen fick han ju ändå komma upp för att amma och "lat" som jag var fick han allt som oftast stanna i vår säng. Mer var det nog så att jag följde känslorna på natten. Mina känslor och inte någon annans åsikt.
Milian hade till en början väldigt svårt att sova på dagen. Det kunde ta tid och somna och han sov oftast bara 10 minuter i sträck. I vagnen sov han dundergott! När han var 6 veckor åkte vi till Kanarieöarna med hans morfar. Helt plötsligt gick det inte att sova i vagnen, det var ju inte ombäddat med åkpåse och overall. "Lägg honom på mage!", sa morfar en dag när Milian grät och grät. Vi testade och han somnade på två röda. Milian var ett magbarn och det var ju inte så bra. Därefter fick han ändå sova på mage på dagen, ofta på mig i bärsjal eller när jag satt i soffan. Nätterna var dock jobbiga för jag var så stressad över det där med plötslig spädbarnsdöd. Vi vände honom till ryggläge när vi själva gick och la oss och då vaknade han ju såklart ett tag senare.
Vi fick efter många månader låna ett andningslarm av en väninna så att Milian kunde sova på mage och därefter kunde både mor och son sova mer avslappnat. Detta innebar ju dock att Milian sov så mycket som möjligt i sin egen säng eftersom larmet bara funkar om man sover själv. Men så snart han hade passerat den kritiska tiden för plötslig spädbarnsdöd blev det nya tag. För så mycket enklare det hade varit om jag bara hade lyssnat till mig själv från början. Det är ju jag som är Milians mamma, ingen annan! Jag kände hela tiden att jag ville sova nära min lille son. Så när andningslarmet inte längre var nödvändigt fick vi våra egna sovrutiner som vi har än idag.
Kvällen avslutas ofta med lite lugna och gosiga aktiviteter som att titta på lite lugna barnmusikvideor eller läsa bok. Vi busar länge på skötbordet och Milian får gärna vara naken en stund, han tycker det är så mysigt att springa omkring naken och att få kramar är ju bara så skönt. Sedan går jag och Milian upp till stora dubbelsängen och kurar ihop oss. Vi ligger nära, nära och han får en flaska välling medan jag sjunger Trollmors vaggvisa. Därefter blir det som det blir, ibland somnar han direkt och ibland är han lite bus-, puss- och kramsugen. Massa kramar och pussar brukar det bli. Sedan somnar han gott och jag lägger över honom i hans säng. Vaknar han sedan på natten (typ alltid) så får han sova mellan oss. Här somnas det inte på egen hand och här sovs det inte på egen hand. Jag vill inte, min sambo vill inte och min son vill inte. Vad andra vill skiter jag i. Min son somnar utan gråt och han somnar tryggt.
De nätter Milian inte har vaknat på natten känner jag mig alltid tom. Jag har inte fått tanka mina batterier hos honom och jag har inte fått fylla på med närhet och kärlek. Vissa perioder är Milian i behov av extra närhet, exempelvis när pappa är bortrest. Då kryper han helt sonika upp på mig och ligger tvärs över mig som en scarves. Annars är det vanligt att vi ligger sked fast han har sitt huvud uppe på mitt så vi ligger kind mot kind. Som jag älskar att vara nära min son.
Nu har vi pratat om att han ska få flytta in i sitt tilltänkta sovrum då han verkar bli lite störd på natten. Men då både jag och Severin har lite separationsångest har det inte blivit av. Vad Milian tycker vet vi inte. Vi har i alla fall kommit så lång att vi bestämt att ta bort en långsida på spjälsängen. Då blir han inte fången i sin egen säng och kan snabbt och lätt springa in till oss där han alltid är välkommen. Närhet ger trygghet och magin i nattens kroppskontakt ska inte underskattas. Min mammas kommentar "Men ni kan ju inte låta honom bestämma". Jo, det kan vi!
När Milians nyss kommit till världen och jag befann mig i den där härliga babybubblan så var det självklart att han skulle sova bredvid mig. Han fick fri tillgång till bröstet och vi sov gott ihop. I mitten av sängen lade jag upp kuddar och senare böcker som barriär för en tumlande pappa. Det var även helt ok med andra att det var så (!).
Med tiden så började det pratas mycket om hur många nätter han sov, hur länge han sov i sin egen säng och hur nattningsrutinerna gick till. Nybliven mamma som jag var lyssnade jag på råd och rön från alla omöjliga håll. Det var tydligen viktigt att barnet skulle somna och sova i egen säng och dessutom skulle barnet inte somna vid bröstet. Det stack i varenda por i kroppen men jag testade det där med att söva honom i hans säng. Det dunkades i baken och vi testade till och med att låta honom skrika en stund. 10 minuter av min sons skrik är mer än jag tål så det hände inte så många gånger. Milian har en resårmadrass i sin säng och den tryckte vi på med händerna så att den gungade, det somnade han av men vilket jobb! Sen fick han ju ändå komma upp för att amma och "lat" som jag var fick han allt som oftast stanna i vår säng. Mer var det nog så att jag följde känslorna på natten. Mina känslor och inte någon annans åsikt.
Milian hade till en början väldigt svårt att sova på dagen. Det kunde ta tid och somna och han sov oftast bara 10 minuter i sträck. I vagnen sov han dundergott! När han var 6 veckor åkte vi till Kanarieöarna med hans morfar. Helt plötsligt gick det inte att sova i vagnen, det var ju inte ombäddat med åkpåse och overall. "Lägg honom på mage!", sa morfar en dag när Milian grät och grät. Vi testade och han somnade på två röda. Milian var ett magbarn och det var ju inte så bra. Därefter fick han ändå sova på mage på dagen, ofta på mig i bärsjal eller när jag satt i soffan. Nätterna var dock jobbiga för jag var så stressad över det där med plötslig spädbarnsdöd. Vi vände honom till ryggläge när vi själva gick och la oss och då vaknade han ju såklart ett tag senare.
Vi fick efter många månader låna ett andningslarm av en väninna så att Milian kunde sova på mage och därefter kunde både mor och son sova mer avslappnat. Detta innebar ju dock att Milian sov så mycket som möjligt i sin egen säng eftersom larmet bara funkar om man sover själv. Men så snart han hade passerat den kritiska tiden för plötslig spädbarnsdöd blev det nya tag. För så mycket enklare det hade varit om jag bara hade lyssnat till mig själv från början. Det är ju jag som är Milians mamma, ingen annan! Jag kände hela tiden att jag ville sova nära min lille son. Så när andningslarmet inte längre var nödvändigt fick vi våra egna sovrutiner som vi har än idag.
Kvällen avslutas ofta med lite lugna och gosiga aktiviteter som att titta på lite lugna barnmusikvideor eller läsa bok. Vi busar länge på skötbordet och Milian får gärna vara naken en stund, han tycker det är så mysigt att springa omkring naken och att få kramar är ju bara så skönt. Sedan går jag och Milian upp till stora dubbelsängen och kurar ihop oss. Vi ligger nära, nära och han får en flaska välling medan jag sjunger Trollmors vaggvisa. Därefter blir det som det blir, ibland somnar han direkt och ibland är han lite bus-, puss- och kramsugen. Massa kramar och pussar brukar det bli. Sedan somnar han gott och jag lägger över honom i hans säng. Vaknar han sedan på natten (typ alltid) så får han sova mellan oss. Här somnas det inte på egen hand och här sovs det inte på egen hand. Jag vill inte, min sambo vill inte och min son vill inte. Vad andra vill skiter jag i. Min son somnar utan gråt och han somnar tryggt.
De nätter Milian inte har vaknat på natten känner jag mig alltid tom. Jag har inte fått tanka mina batterier hos honom och jag har inte fått fylla på med närhet och kärlek. Vissa perioder är Milian i behov av extra närhet, exempelvis när pappa är bortrest. Då kryper han helt sonika upp på mig och ligger tvärs över mig som en scarves. Annars är det vanligt att vi ligger sked fast han har sitt huvud uppe på mitt så vi ligger kind mot kind. Som jag älskar att vara nära min son.
Nu har vi pratat om att han ska få flytta in i sitt tilltänkta sovrum då han verkar bli lite störd på natten. Men då både jag och Severin har lite separationsångest har det inte blivit av. Vad Milian tycker vet vi inte. Vi har i alla fall kommit så lång att vi bestämt att ta bort en långsida på spjälsängen. Då blir han inte fången i sin egen säng och kan snabbt och lätt springa in till oss där han alltid är välkommen. Närhet ger trygghet och magin i nattens kroppskontakt ska inte underskattas. Min mammas kommentar "Men ni kan ju inte låta honom bestämma". Jo, det kan vi!
