den nakna sanningen
Jag har läst en del bloggar om föräldraskap och barn på sista tiden. Det har gett mig ett litet sug att börja blogga igen så jag tänkte försöka mig på det. Vi får se om det blir varaktigt. Jag älskar ju mitt barn och jag älskar att prata om mitt barn så kan bli ganska skönt att få skriva om det också. Hela min värld.
I januari för två år sedan låg jag en kväll på ett hotellrum. Det var ett rum som man troligen kunde hyra per timme med laxrosa väggar och lakan, en risig säng och en äcklig heltäckningsmatta. Ändå var det en underbar kväll då jag precis hade kommit till Kamerun och äntligen fick träffa min älskade efter ett par månaders ofrivillig separation. Så där låg vi och han undrade om jag skulle vilja gifta mig med honom. "Det här är väl ändå inget frieri att berätta om för barnbarnen. Inget man vill komma ihåg. Du kan väl inte fria i sängen på ett hotellrum med laxrosa väggar?". Ja, så det frieriet gick ju lite åt skogen. Men några dagar innan jag skulle åka hem igen, 2 februari, badade vi i havet. Vågorna lekte kring oss och det var en romantisk dag. " Nu kan du fria", sa jag. Så han gick ner på knä och friade medan vågorna försökte dra iväg honom i sin lek. Då fick han sitt ja! Jag åkte hem igen men i slutet på månaden stod jag nervös på Arlanda och väntade på min trolovade.
Där ute i vattnet förlovade vi oss.
En ganska vardagsgrå och trist kväll i mitten på mars för två år sedan knackade jag min sambo på axeln. "Du, om vi gör det nu så blir det ett barn. Jag fick precis en känsla". Inte blev kvällen så mycket roligare men att kissa på en sticka några veckor senare var ganska meningslöst, jag visste ju att det skulle bli ett plus. Där inne i min mage växte ett litet liv. Ett liv! Den 27 december samma år bestämde det lilla livet sig för att stilla sina föräldrars nyfikenhet. Resan ditt var fantastisk, lång, spännande, bråkig och helt underbar. Jag vill dela med mig av den på nytt.
