Simply kat

Jag har inte bloggat på länge. Trädgården, arbete och son har gjort mig pinsamt medveten om vad lite tid det finns i livet. Men jag vill skriva, jag har så mycket jag reflekterar kring och vill dela med mig av. Det är tråkigt när allt stannar hos mig.

 

För några veckor sedan började jag på mitt nya jobb. Äntligen har jag fått en tjänst med rätt titel, Informatör. Och inte var det så stort och skrämmande som jag trodde trots att jag arbetar på en arbetsplats med ca: 200 personer. Men jag blir sådär, så fort jag förväntas kunna någonting för att jag gått en utbildning blir jag jätterädd och osäker. Så det tog mig 8 år att börja köra bil från det jag tog körkort och det tog mig 4 år att skaffa ett jobb inom mitt utbildningsområde. Idag har jag guidat ett 20-tal högt uppsatta personer utan att sjunka genom golvet. Pang på bara utan problem!

 

Skrotungen trivs och utvecklas på dagis. Han pratar på så jag får skavsår i öronen men det är kul att äntligen kunna föra en konversation och att förstå vad han pratar om. Det är också riktigt häftigt att höra honom prata om saker som hänt veckor tillbaka.

 

Igår hände en riktigt underlig sak. Jag erbjöd Milian en "glass" (mixad och fryst jordgubb, banan, spenat och sojamjök) efter maten och han tackade såklart ja med stor iver. Jag passade på att själv ta mig lite glass, riktig glass. Fort ville han smaka mammas. Jag förklarade att det var min och han hade sin egen. När han än en gång ville smaka min så sa jag lugnt och sansat att då blir det ingen glass för någon av oss och stoppade in det i frysen. Gallskrik? Nej, inte ett knyst. Vad hände?