Simply kat

Jag ska inte skylla på personalen, de hade väl annat att stå i. Ibland tänker jag att mitt största misstag var att stiga ur bilen på förlossningen. Bilen vibrerade och hade sätesvärme, perfekt för ryggen. Den här förlossningen har inte skrämt mig utan snarare ville jag fort "upp på hästen igen". Gör om gör rätt. Nu går ju inte en förlossning att göra om men jag hoppas innerligt att jag får chansen att prova igen. Jag funderar på en doula som kan föra min talan men även tala med mig (min sambo blir väldigt inåtvänd i jobbiga situationer). Jag ska träna upp min rygg och jag ska se till att jag har med mig en värmedyna. Viktigt tror jag är också att jag kämpar på i hemmiljö så länge som möjligt, så fort jag blir patient litar jag på andra och mindre på mig själv. Jag har läst i min förlossningsjournal att jag profylaxandades bra de första timmarna. Jag vet inte hur man profylaxandas men jag vet hur viktigt det är att andas och har även tränat en del yoga. Jag tror att en doula skulle kunna hjälpa mig att finna andningen och styrkan igen om jag driftar bort i smärtdimmorna. Egentligen skulle jag vilja ha med mig någon som jag känner, men jag har svårt att komma på vem som skulle vilja ge mig en örfil och bossa över mig (någon som har något att invända?). Jo, jag vet en person. Det är min äldsta vän men det är en han och då tror jag sambon kommer protestera högljutt!