Jambiani
I förrgår åkte jag och Julia till Jambiani för en underbar semester. Det var så kul att åka över hela ön och se livet här på Zanzibar. Vi passerade Jozani-skogen och såg röda små apor. De var sååå söta. När vi kom fram till hotellet blev vi förvånade över hur seg killen som tog emot oss var. De hade ingen reception utan allt sköttes från baren. Vårt rum var nybyggt men luktade fuktigt trä och var otroooligt fuktigt. Allt var fuktig där inne och kuddarna var hårda som sten. Första kvällen försökte vi leta upp en restaurang men det gick inte så bra at6t hitta något turistigt. Så det blev ett litet hak med en salt curry och en Kilimanjaro. Frickan, du skulle vara stolt över mig, jag dricker öl! Vi träffade också på en söt liten valp vid namn Lucky. Gullepojken. Igår latade vi oss hela dagen, badade i havet, solade, laste bok och sov. Sedan gav vi oss av till ett ställe vi blivit tipsade om KIddos café där drack vi juice och åt en fruktansvärt äcklig bananpannkaka. Men stället var underbart! Imorse bar det av till Stonetown med delad minibuss och sedan vidare hem till hotellet och älskade Nungwi.
Det bästa med hela semestern var varmvattnet i duschen och det faktum att jag kunde hålla i duschandtaget. Och jag kan även berätta att jag såg min kropp för första gången på 2.5 vecka. Och vet ni vad? När jag kom hem hade vi fått en helkroppsspegel på vårt rum! Och varför? Jo när Julia har åkt ska jag dela rum med Elmina som också jobbar i receptionen. Jag kan inte säga att jag är överlycklig, hon använder så mycket parfym. Men det ska bli intressant att dela rum med någon från en helt annan kultur. Kanske borde jag skatta mig lycklig att hon är kristen.
Problemet med fickpengar har också löst sig även om chefen inte var allt för lycklig. Mina senaste dagar har varit otroligt trevliga men ändå kan jag inte låta bli att känna mig ledsen. Jag tänker mycket och jag funderar på hur jag någonsin ska kunna spendera ett liv i kalla Sverige. I ett land utan magnifika mangoträd, utan papayaträd, utan palmer, utan lukten från eld varje dag, utan skumpiga vägar och färglada kangas. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av att leva i Sverige. Ändå vill jag inte spendera resten av livet här, kan inte tänka mig att uppfostra ett barn in i denna fattigdom, in i en islams kultur och skolor som inte ger dem en framtid. Jag kan inte, så vart ska jag ta vägen?
Åh, frickan- jag behöver dig. Jag behöver en örfil!
Tack alla underbara söta människor för alla fina kommentarer. Keep up the good work!
